Blev tydligen inte sista gången hos krishanteringspsykologen. Är tydligen inte helt klar med att bearbeta de senaste månadernas berg-och-dalbana. Insåg när jag satt där i fotöljen att jag har riktig ångest inför nästa vävnadsprov. Kombon nålfobi, cancerrisk, lokalbedövning i livmoderhalsen och upplevda övergrepp i tidig ålder = ingen hit. Känns lite som att gå och vänta på ännu ett övergrepp. Samtidigt måste jag ju, på KS där jag kommer vara "inskriven" i x antal år framöver, är lokalbedövning det enda sättet de gör hysteroskpi på. Så lite inmålad i ett hörn kan man väl säga att jag känner mig. Förmodligen är det säkert inte så jobbigt att ta själva proverna som jag inbillar mig, men det kommer säkert ändå inte hjälpa när jag ligger sömnlös en vecka innan provtagningen..

Har fått en väldigt bra kontakt med psykologen jag går hos. Det är inget man ska ta för givet! Gick ju över 3 år i terapi för att bearbeta det jag var med om när jag var liten och den psykologen och jag hade inte alls samma "connection" som den jag går hos nu. Så att det kommer svida i plånboken får väl vara värt det framöver. Behöver nog lite hjälp att ta mig i mål den här gången också. Hon påpekade det också: "du är motsatsen till hypokondriker så var inte för stark och be om hjälp när du behöver det!". Ska lyda det rådet. Mamma ska följa med mig vid nästa provtagning. Känner mig liten igen, trots mina 30+, men det kan inte hjälpas. Jag är verkligen vettskrämd för vävnadsprovtagnig i lokalbedövning!! Gick ju inte så bra de två gångerna de opererade min alldeles för trånga näsa i lokalbedövning.. Bedövningen släppte båda gångerna och jag kunde känna hur de brände och skar inne i näsan. Inte en allt för trevlig upplevelse!

Psykologen har inte helt rätt, jag har tagit hjälp förut. Som med infektionen som härjat i min kropp sedan mitten av december. Det här är sista veckan på sjukskrivningen, men i själva verket har jag fortfarande ont och får feber så fort jag anstränger mig. Jag vägrar dock att ta antibiotikakur nr 4. Tror det är sjukt obra för kroppen, så min plan är att återgå till jobbet precis som planerat och se om kroppen kan ta hand om infektionen själv nu. Antingen blir det bättre eller så blir det ett besök till akuten i slutänden. Får återigen förlita mig på lite tur, 2013 har ju ändå visat sig vara ett turår på det sättet att det ändå visade sig vara utvecklad cancer. Får hoppas att det finns lite mer tur att kräma ur detta år haha! Well, vi får se. Fortsättning följer..

Känns overkligt att ha gått från cancerbesked i december till att behöva vänja mig att leva med en ovanlig myomsjukdom i januari. Det var så många tankar som for runt den där månaden läkarna sa att jag hade elakartad cancer. Det har nog satt spår i själen och kroppen har ännu inte återhämtat sig från vävnadsproverna de tog i november. Jag tror att det blir lättare att gå vidare när jag mår helt fysiskt bra igen. Inbillar mig det iaf. För hur ska själen kunna läka om kroppen fortfarande påminner om vad som hänt.

Idag ska jag för sista gången gå till krishanteringspsykologen. Ska bli skönt att lägga "cancertiden" bakom mig. Nästa vecka blir det jobb, oavsett hur jag mår. Nu vill jag inte vara hemma mer! Spelar ingen roll att jag fortfarande har ont i magen eller har feber, nu jäklar får kroppen läka ut av sig självt. Den brukar ju vara bra på det, kroppen.

Vet inte riktigt vad vi kommer prata om idag. Det mesta som jag går och bär på brukar komma ut när jag är där. Så inga förberedelser är nödvändiga. Känner mig mest stressad över allt som jag borde fixa med, men senaste månadernas svajiga väg har gjort mig orkeslös..