Värk är så subjektivt. Det är bara en själv som kan känna den, hur mycket andra säger att de lider med en. Finns oftast inga bra ord för att beskriva värk, däremot kan man oftast förklara vad den gör med en. För de som lever med värk är den en del av livet. Lika självklart som att solen går upp någonstans i världen varje dag, men samtidigt lika oönskad. Att få medlidande är inget vi som lever med värk eftersträvar, vi ser hellre att man har förståelse. För när man har en riktigt dålig dag är det saker som inte blir gjorda som skulle blivit det. Saker som planerats in i förväg blir inställda och skjutna på framtiden. Värken är lömsk, en osynlig fiende som bara upplevs av den som bär den med sig.

När man som jag blivit misstrodd, föraktad, hånad, anklagad för att hitta på och endast vara ute efter värktabletter så blir värken något att skämmas över. Jag låtsas om att den inte existerar, försöker intala mig själv att det är psykosomatiskt och gör allt jag kan för att försöka leva mitt liv som om jag inte hade värk. Idag när jag vaknade gjorde jag det med den kraftigaste mensvärken som finns. Den där som går rakt igenom mjukdelar och ben och ändå ut i ryggen. När sambon hoppade in i duschen passade jag på att andas sådär som de lärt mig på KS, som ska verka smärtstillande och få en att koncentrera sig på något annat än bara värken. När han kom ut bet jag ihop och spelade normal. Jag är ganska bra på det. När jag pratade med mamma släppte jag garden och hon visste med en gång att något inte var som det skulle. Att vara "naken" inför de man älskar är något man borde kunna. OM jag någonsin släpper in en ny kille i mitt liv så ska han acceptera och respektera mig som jag är. Med eller utan värk. Förhoppningsvis är värken då förpassad till ett tidigare liv. Hoppet lever.

Vaknar upp till en ny morgon med vovven bredvid mig i sängen. Väggarna ekar tomma. Bara plugg och några få hål efter det som suttit där och gjort det hemtrevligt. Kartongerna står travade på varandra och garderoberna är tomma, kläder och skor nerpackade i svarta sopsäckar med våra namn prydligt skrivna utanpå. Allt är uppdelat och ska så småningom vidare till olika hem. Sista maskinerna tvätt ska gå idag. Sen blir det att boka tid i tvättstuga för min del. Ovant. Så mycket att lära om och hitta tillbaka till. Lära sig att komma hem till ett hem där ingen viftande svans kommer och möter i dörren. Ingen sambo som lagar mat. Ingen som sover bredvid mig i sängen. I gengäld får jag styra allt själv. Ingen som kan säga nej, bara mitt sunda förnuft. Har inga planer på hur det ska gå till nu när jag ska bli singel på riktigt för första gången på fem år. Det enda som är bestämt är några utlandsresor. Sen tänker jag ta allt som det kommer.

Senast jag var singel var jag det i tre år. Jag trivdes som en labrador i vatten. Sista året kände jag att jag saknade att komma hem till någon, ändå hade jag svårt att anpassa mig när jag väl blev sambo. Just det där med att behöva fråga om jag kunde hänga upp den där tavlan där eller frustrationen över att plocka undan efter någon som inte har samma ordningssinne som jag själv. Försöker just nu bara hitta alla positiva pusselbitar i mitt nya liv. De kommer säkert att sammanfogas med en del negativa, men jag hoppas på att de fina och bra delarna ska lysa starkare och färggladare i slutänden. Jag vet att det går att vara lycklig utan en andra hälft, ska bara bevisa det för mig själv än en gång.

Så idag, som är den sista dagen här i Sjöstan, tänker jag bara göra det jag måste. Jag sparar på krafterna inför det som komma skall. Sista dagen är slutet på mitt forna liv och början på något nytt och spännande.