Även de beslut vi väljer att inte ta är grunder på vilka vi döms. Även de saker vi väljer bort kan förfölja den som duckat. Vi lever med de beslut vi tar. De behöver inte alltid vara de rätta. Ibland gör vi samma misstag om och om igen. Alla ångrar vi något vi gjort och inte gjort. Den hårdaste domaren av ens egna handlingar är du själv. Vill man vara den man önskar får man offra mycket. Viktigaste är att man inte tappar bort sig själv längs vägen. Själv tänker jag sträva efter just det. Jag hoppas att jag aldrig någonsin går vilse igen. Att jag kan vara mig själv i allt jag tar mig för och med vem jag väljer att spendera min tid med. Framtiden må vara blank, men jag tänker göra allt jag kan för att ta rätt beslut i rätt tid så att framtiden blir min.

Med hjärtat i handen..

Kämpade mig upp ur sängen imorse. Blev lite senare än jag tänkt mig till kontoret, men jag tog mig dit. För mig är det en vinst varje gång jag har värk, även om jag skäms som en hund när jag kommer så sent till jobbet. Men men.. Varmt som attan i mitt hörn av kontorslandskapet, men en sval lunch med en av mina gamla chefer jag rått om var som en frisk fläkt. Även ett längre samtal med mellansyster lyste upp dagen. Vi fördjupade oss i lägenhetsbytandet och kom fram till att det iaf finns förhoppningar om att lyckas med ett bra byte för både mig och ex-sambon.

Dagens tunga, blev påmind om mitt sjukdomstillstånd. Fick ett samtal från min hurtiga sjukgymnast på smärtans hus. Vi konstaterade att jag redan nått mitt mål, jag är ju tillbaka på handbollsplanen, även om jag just idag får hoppa ännu en träning pga värk och feber. Men det är så, jag får ta dag för dag och inte låta mig nedslås av träningar jag inte kan vara med på. Jag kämpar på och jag får kontakta henne när jag vill om jag behöver vägledning. En deal vi gjorde är att jag ska få hjälp inför och efter operationen. Det känns iaf tryggt även om jag inte gillar att bli påmind om att jag är sjuk. Gör ju mitt bästa för att låta det vara något förpassat till periferin av mitt liv, trots att den ständiga värken gör allt i sin makt för att plåga mig med sin närvaro.

Pratade med en ny sekreterarkollega i huset. Hon har haft livmodercancer och är opererad och vet hur det är att gå och vänta på svar. Känns lite skönt att ha någon att fråga som på riktigt vet hur det känns att vara i den situation jag är i nu. Om 2,5 år blir hon friskförklarad. Jag önskar jag kunde säga detsamma. Men den tiden kommer för mig också, först behöver jag "bara" en diagnos..

Det är med hjärtat i handen jag klarar vardagen och alla dess bestyr. Vissa dagar är bättre än andra och det är de jag får ta tillvara så mycket jag bara förmår. Ikväll skiner solen så jag och Nelson får ta en långsam promenad längs vattnet i min takt. Mysfaktor på hög nivå.