Vaknade som jag somnade. Med magont och feber. Har iaf sovit gott och länge. Kanske har något att göra med att det bara är jag och Nelson nu. Att det är ex-sambon som är det stora minuset i ekvationen. I sådana fall ser jag verkligen fram emot att få bo själv!! Usch och fy, där kom illamåendet.. Skit också!! Det andra kan jag liksom stå ut med.. Men jag biter ihop och andas som de lärt mig på KS, blir det inte lite bättre snart kanske jag ska kosta på mig en värktablett. Hur som helst..

När jag gick där på morgonpromenaden med vovven kom jag att fundera på texten till Lyckligare nu. Det här med att förhandla med sig själv. Inte ofta man pratar med andra om det, men här på bloggen, min ventil där jag kan klura, älta, dikta, filosofera och tycka synd om mig själv, här kan jag ju diskutera och göra precis vad jag känner för. Så jag ska lufta vad jag förhandlar med mig själv om just nu. Det är nämligen så att jag har en hemlighet, som jag inte vågat eller velat skriva om här innan. För jag skäms så ofantligt mycket, jag ser ner på mig själv, skyller på allt och inget och skäller på alla som har en åsikt. Det är nämligen så att när samboskapet brast gjorde även min motståndskraft mot nikotinet det. Så jag röker igen, och jag snusar, och jag har ingen motivation alls att sluta.

Skulle behöva sån här kraft, ren och skär råstyrka att tackla allt livet bjuder på det här året.

Så jag förhandlar med mig själv. Om det blir operation i höst då måste jag sluta oavsett, finns inga förmildrande omständigheter att göra något annat. När jag är på banan igen med singellivet då ska jag definitivt sluta. Jag skyller mitt raserade försvar mot nikotinets lockelse på mitt kraschade förhållande. Och jag hatar mig själv varje gång jag tänder en cigg eller stoppar in en portion under läppen. Jag avskyr att det stinker rök om mina kläder igen. Vill egentligen inget annat än att bara spola ner paket och dosa i toaletten och fortsätta på rätt spår. Men helt ärligt, jag har ingen som helst kraft kvar. Det senaste året har tagit så mycket från mig och jag har inga reserver att plocka av när 'shit happens'. Jag kan skratta och gå till jobbet och intala mig själv att allt kommer att lösa sig till slut. "Det kommer ordna sig" är mitt mantra som går om och om igen i mitt huvud, som en låt man satt på repeat. Men jag har inte kraft nog att bekämpa mitt beroende. Den ursäkten hade man aldrig accepterat av någon som var beroende av alkohol eller andra droger, så även om jag kallar det en ursäkt vet jag med mig att det inte är en ursäkt.