Och där står gitarren och väntar på att bli spelad

torkade blommor pryder bordet

knotten svärmar

fjälluften lätt och sval med doft av tall

vitmossan så oändlig att den ter sig som den blekaste strand

två ja och dans långt in på sensommarnatten

däri tältet med skratt och sång

en helg av kärlek

för kärleken

Huvudet bubblar. Av frågor. Magen pirrar. Av oro. Hur släpper man någon som redan gått vidare?? Som sitter och sms:ar mitt i natten med en tjej han snart ska flytta in på "soffan" hos. Hur frigör man sitt hjärta så att det finns rum att släppa in någon annan?? Knuffar man ut den ena och gör plats för nästa som kan tänkas dyka upp längs vägen?? När alla längre förhållanden jag haft slutat på liknande sätt. Visserligen vägrar jag tro att det inte skulle finns nån där ute som faktiskt kan älska mig för den jag är. Som jag inte behöver knyta dubbelknutar på mig själv för att behaga. Men hur gör man?? Min kloka kollega skrev precis att "man ska nog bara låta sig flyta med på livets väg, det brukar bli ganska bra i slutändan ändå - man måste nog se sig för och bestämma själv när man har en valmöjlighet. Ödet bestämmer ändå om det!". Och jag håller med. Men huvudet bubblar ändå och magen vill inte sluta åka berg-och-dal-bana. En dag kommer hjulet sluta snurra och vagnen stanna på rätt station. Hoppas jag har förstånd nog att ta rätt beslut då..

Sitter och lyssnar på Natteravn och drömmer mig bort. En dag kanske nån kallar på mig..

Natteravn av Rasmus Seebach

Har svårt att sova igen. Inte så konstigt kanske med allt som pågår runt omkring mig. Känslan av att inte ha ork eller förmåga att ta tag i saker är också tillbaka. Det fungerar iaf att jobba, vilket för mig är guld värt. Likaså att jag tagit ett aktivt beslut och börjat spela handboll igen hjälper mig vidare. Samtidigt tackar jag någon högre makt, låt oss kalla det ödet, för att jag faktiskt tagit mig ur depressionen jag led av i våras. Visst, det var inte på egen hand, det var i tablettform, men just nu är jag glad för att min privata gynläkare lyckades övertala envisa mig att ta lite syntetisk hjälp.

Jag har aldrig trott på någon gud, men jag respekterar de som gör det så länge det . Till viss del tror jag på ödet. Mycket styr man över själv, men ibland inträffar det konstiga saker som inte går att förklara på annat sätt än att det var livets tillfälligheter som klev in och svingade sitt trollspö. Som att mamma träffade sin man på golfbanan. Det handlade om sekunder och att hon kände igen honom från ungdomsåren då de var vänner och han upp över öronen förälskad i mor min. Andra gånger när folk går tragiska öden till mötes skyller vi just på ödet. Vi vill så gärna ha något att hänga upp skuldfrågan på. För livet är ju inte rättvist och hur förklarar man det annars när folk drabbas av sjukdom eller annat som de inte borde? Allt är inte alltid logiskt, även om mycket är det, det kan man ju iaf konstatera. Oavsett vad man tror så tror jag att somliga saker som inträffar beror på ödet. Så jag kämpar på och hoppas att ödet ler åt mitt håll nån gång snart.