Jag är så rädd. För allt det okända som väntar och för sådant jag vet kommer inträffa. Obehaget av att gå på en date. Handsvetten som aldrig annars existerar. Munnen som lever sitt eget liv och levererar fullkomligt ovettiga saker i 180 km i timmen. Första kyssen. Att ta av kläderna inför någon ny. Baksidan av myntet, att ingen väntar där hemma. Ingen som gör att man behöver gå hem från jobbet. Ingen att prata med om saker man varit med om under dagen, ingen att mysa och vara nära med.

Har aldrig gillat att inte veta som kommer härnäst. Nu känns det som att hela min framtid är höljd i dunkel. Överraskningar i all ära, men de får vara av den karaktär att jag kan skratta åt dem. Att inte veta vart jag kommer bo, inte veta om jag har cancer, om jag kommer kunna skaffa barn, om jag slipper operera mig, om jag kommer bli lycklig med mitt nya singelliv känns som otrevliga paket att öppna. Hade helst sett att de var inslagna i cellofan. Men livet håller hårt på sina hemligheter. Vem vet vad det bjuder på härnäst..