Ligger här och hör regnet falla där utanför. Sakta stilla melodiskt. Rytmen vaggar mig, gör mig lugn. Det kommer ordna sig. Du kommer klara även denna prövning som livet serverat dig. Friheten kommer göra dig hel igen, få dig att öppna ögonen och bjuda in till fest igen. För nu kommer mitt jag att återuppstå. Så som jag var i all min enkelhet innan någon försökte stöpa om mig i en annan tappning. Aldrig kommer jag låta någon leda mig in på avvägar igen. Aldrig kommer jag visa mig själv så naken. Det är inte värt att offra sin identitet på förhållandets altare. Kärlek ska vara på lika villkor. Allt är inte bara den ena personens fel när irritation uppstår. Det kan omjöligt vara kärlek att klanka ner på någon som redan ligger. Som blöder själsligt efter månader av odiagnostiserade cellförändringar.

Varför gick jag inte tidigare??

Om jag någonsin ska släppa in kärleken i mitt liv igen ska det vara mycket som ska stämma till 100%. Jag tänker inte nöja mig med något som kanske kan fungera om jag bara.. Finns inte på kartan att jag tänker låta känslor göra mig så blind igen. Tänker inte acceptera något annat än att jag får vara jag. För gillar man inte det som jag är, varför ens inleda något??

Igår kom så den fula baksidan av separationen jag står inför. Första fighten var ett faktum. Boendet. När vi träffades jag och sambon så hade jag nämligen ett åtråvärt förstahands kontrakt på en minst lika åtråvärd gata. Hyran var låg, lägenheten hade balkong och öppen spis. Så jag sa att jag inte tänker byta till något som är sämre än när vi träffades. Rent krasst så bodde ju han faktiskt i en studentlägenhet och den skulle han ändå blivit av med eftersom han hoppade av sin utbildning. Så han skulle liksom ändå stå där han nu är idag, bara några år senare. Men den där förbaskade underskriften på hyreskontraktet för den nya lägenheten är det som nu ställer till det. För han har säkert rätten på sin sida. Men hur delar man på ett hyreskontrakt? Visst det finns diverse bytessiter, jo jag vet!! Vi har använt oss av dem flitigt de senate året. Därför vet jag också hur svårt det är att få till ett bra byte. Ska man försöka byta till sig två lägenheter är chansen att lyckas ännu mindre. Och därför frågade jag om han med gott samvete kan sätta mig ute i förorten, när jag hade en så fin lägenhet när vi träffades och han får ett eget kontrakt bara för att han varit tillsammans med mig. Men jo det kunde han.

- Vi kan ju bo tillsammans annars, sa han och hånlog.

Sedan tog det vid en massa fula ord som jag inte tänker upprepa här. De kom inte från min mun och de gjorde ont att höra. Har aldrig varit så säker på att separationen är rätt väg att gå som efter de orden. Jag blev såklart ledsen av att höra vilken *pip* och *pip* jag tydligen är och hur glad han är att han ska bli av med mig. Hur omogen jag är som bara vill det bästa för mig och vill ställa honom på gatan. Han hade inte alls lyssnat på det jag sagt. Hur jag sa att vi ska göra allt vi kan för att byta, men går inte det så är det faktiskt mitt kontrakt från början. Och bo ihop är inte en valmöjlighet. Kände panikångesten komma krypande som ett stickande lock över bröstkorgen. Det blev svårt att andas och jag vill bara skrika gråta och slå sönder något. Min räddning var att gå ut i kvällen. Den varma lugna vackra kvällen. Till bryggorna. Där ringde jag Miss Swan, mellansyster och sedan mamma. Jag fick ursäkta mig att jag ringde och väckte dem, men de förstod. Efter en lång stund gick jag så hemåt igen. Eller hemåt. Det är inget hem längre. Det är ett fängelse.

När fängelsedörren gått igen bakom mig gled jag in i den mörka lägenheten. Satte mig på soffan och sa lugnt och sansat att vi måste kunna diskutera som två vuxna människot. Han gick motvilligt med på det. Jag förklarade att jag under inga omständigheter tänker skriva på ett kontrakt som sätter mig i förorten. Men föreslog att vi skulle lägga ut en annons på prov med en gång bara för att se hur våra chanser ser ut. Det visade sig ganska snabbt att vi iaf har ganska goda möjligheter att byta till två lägenheter, varav minst den ena ligger innanför tullarna. Spänningen släppte, jag kunde andas igen. Vi kunde prata civiliserat med varandra igen. Och jag lovade mig själv att aldrig, ALDRIG, skriva på ett kontrakt som ger någon annan rätt att ta hälften av vad som är mitt. Aldrig mer!!