Innan jag själv visste om att jag är sjuk så hade jag hört talas om de där förhållandena som spruckit för att ena parten fick cancer. Den friska partnern som inte orkar stötta den sjuka. Då tänkte jag att det var det värsta tänkbara sveket man kan göra mot någon man säger sig älska. Idag vet jag att allt inte är så svart och vitt, men svaret är ändå jo det är ett stort svek. Själv skulle jag inte ens i min vildaste fanatasi kunna göra så mot någon, familj, vän eller pojkvän. Hur kommer det sig att jag känner som jag själv kommit läskigt nära ett liknande svek?? Det har jag tänkt på idag medan arbetsdagen svischade förbi i ett rasande tempo. Nu ligger jag bara här. Utslagen. Kan inte ens känna. Som om alla känslor tagit slut helt och hållet. Ekar tomt i min kropp där de en gång fanns..

Jag har sagt det förut, men vad vore livet utan vänner?? De få dagar som passerat sedan separationen blev ett faktum har jag redan hunnit prata ändlösa timmar i telefon med flera utav dem. Efter samtalet med Doran mådde jag lika bra som som vanligt. Nästa år ska jag hälsa på henne där i det underbara landet vi brukar benämna som "down under". Vad som än händer ska jag göra det!! Vi lovade varandra att vi då ska ta en tjejvecka till Fiji igen. Fortfarande bästa veckan i mitt liv. Har aldrig varit så lugn och harmonisk som då. Allt vi fick uppleva. Världens giftigaste orm i djungeln en natt. Den som låg vid stigen och för första gången fick mig att drabbas av panik. Doran tog tag i mig, ett rejält grepp, sa åt mig att blunda och ledde hon mig förbi den där satans ormen. Sedan berömde hon mig, trots att det var hon som gjort största jobbet. Så typiskt Doran♥♥ Längtar och saknar henne varje dag. Så att jag ser fram emot nästa års semester är en underdrift!!

Min bästaste Mr Slim, en vän från högskoletiden, var här igår och tog en öl. Vi pratade förhållanden och hur svårt det kan vara att få dem att fungera som man önskar. Alltid skönt att snacka av sig med en kille, man kan vara så mycket mer brutalt ärlig på ett annat sätt än med sina tjejkompisar. Killar tycker inte synd om i lika stor utsträckning som tjejer gör. Vilket kan vara fantastiskt befriande.

Miss Swan har också funnits med, på telefon. Natten mot måndagen när det pracis hade hänt satt jag på bryggorna och grät och pratade med henne i säkert över en timme. Vi pratade om allt möjligt och någonstans under samtalet försvann den där akuta ledsenheten. Den där som gör så ont att man knappt får luft mellan hulkningarna.

Vänner. Utan dem är livet inte värt någonting.