Det slog mig just att det var fem år sedan jag och sambon var på första dejten. Vi hade mailat med varandra i drygt två månader efter det att han tog första kontakten via den där dejtingsiten. På den tiden pluggade han och jobbade natt under sommaren. Så dels var det svårt att hitta en dag att ses och dels var jag lite osäker. Han såg ju sådär ut på bilderna, men han hade humor och verkade smart. Så till sist sa jag ja till en dejt hemma hos mig. Han tog med sig sitt TP och jag bjöd på öl. Vi satt i sensommarkvällen på min balkong och lärde trevande lära känna varandra. Balkongen blev senare även hans och TP-spelet stannade kvar. Första kyssen avklarades i samma soffa som jag sitter och skriver i nu. Det var fem år sedan alltså.

Det är nu i och med detta datum även exakt en månad tills jag sitter i samma soffa fast i en annan del av staden i en annan lägenhet. Faktiskt första flytten jag på riktigt inte ser fram emot med härliga fjärilar i min mage. Istället försöker jag förtränga och ignorera allt packande vi har framför oss.

Igår fick jag kallelsen till ny provtagning. Den 3 september på Sabbatsberg. Där allting började förra vintern. Så det är snart en månad även till det. Hm.. Verkligen ett datum med många bottnar..

Finns så många morgnar som försvinner i mängden. Idag var ingen sådan!! Kliver på pendeln. Hör genast någon som nynnar och sjunger. Sättar mig i fyrklövern i gången mittemot. Personen fortsätter sjunga. Harmoniskt och lagom högt. Sneglar lite stockholmskt åt henne håll. Nyfiken. Vid fönsret sitter en kvinna och lever sig in i den låt som spelas i hennes hörlurar. Hade varit jobbigt om hon sjöng falskt eller för högt och skränigt, men hon gjorde det liksom bra. Fick mig att le. Helt klart så osvenskt det kan bli. Helt klart underbart. Vilken start på dagen tänkte jag och statusuppdaterade genast på Facebook.

Några stationer senare kommer en tiggare förbi. Alla sitter med nedböjt huvud. Låtsat upptagna med sina mobiltelefoner. Inklusive jag. Själv skäms jag alltid. Idag hade jag iaf en anledning. Jag har precis råd med räkningarna den här månaden, har inte ett ruttet korvöre över. Skäms likväl. När tiggaren, eller ska jag brodera lite, när mannen med kryckor och desperation i rösten vänder om och ger upp, då utbrister en typisk svensk medelålders man i en gammal sliten kavaj något i stil med:

- *mummel mummel* Härligt att vi importerar dessa sociala problem!! *mummel mummel*

En yngre kille som sitter snett emot mannen käftar genast emot. Det är uppenbart att de åkt pendeltåg ”ihop” fler gånger och killen ber den medelålders mannen att hålla käften, det är ingen som vill höra hans trams vareviga dag. Jag ler. Kunde inte sagt det bättre själv!! Mannen käftar emot, börjar stamma, folk glor på honom, skakar på sina huvuden och suckar ljudligt. Undertecknad inkluderad. Den medelålders mannen tål inte att folk säger emot honom, men kan inte argumentera.

- Jag tänker ändå behålla mina åsikter!!

- Ja gör gärna det!!

Jag kan inte låta bli att skratta högt nu åt den medelålders mannen som har hela vagnen emot sig. Den medelålders mannen kan ändå inte släppa det hela och när han skyndar av tåget på nästa station ropar han:

- Stackars dig!! *mummel mummel* ..som tycker.. *mummel mummel* Du borde kolla upp vad som är fel med dig!!

- Om det är någon det är fel på så är det dig, säger då kvinnan som suttit mitt emot den medelålders mannen högt och tydligt så att alla kan höra.

Jag skrattar ännu mer och njuter av att det faktiskt finns vardagshjältar, även på pendeltåget en torsdagsmorgon.

Heja Sverige!! Än finns det hopp  

Avdelningen vi delar våra nya lokaler med heter "Cloud" och ovan citat är hämtat från deras månadsrapport. Nördhumor..