Vi gick bort till sjön. Tog första bästa brygga. Sambon var först i. Jag stannade upp för att beundra månen. Den hängde precis ovanför trädtopparna, stor och röd, likt en gigantisk planet i en sci-fi film. Den såg inte platt och avlägsen ut, snarare såg den ut att vara i 3D, så nära att det kändes som att det skulle räcka med en stege för att nå den. Jag vande sakta benen i det kalla vattnet. Ett steg i taget nedför badstegen. Till sist kom så det oundvikliga. Magen. Kastade mig bakåt och lät kroppen chockas. Vattnet var kallt och mörkt. Ytan blank. Någon enstaka and gled omkring bland näckrosorna. Vovven stod oroligt kvar uppe på bryggan, för feg för att våga ta språnget ut i det okända. Den röda månen blev avlång i vattnet. Våra simtag gjorde små vågor. Ungdomars skratt och stoj rullade över sjön. Åh du underbara sommarnatt, ta aldrig slut!!

En lånad bild som nästan på pricken liknar den måne vi såg från bryggan vid sjön. Vackert!!