Linjen är tydligen tunn mellan att må bra och dåligt. Den starka medicinen jag tog igår påverkade min dagliga dos av lyckopiller. Det stod till och med på innehållsförteckningen. Så idag var det någon som vred på kranen igen. Det började med att jag läste en sorglig artikel, sedan var det kört. Tårarna ville inte sluta rinna. Jag kontrade med att göra det mest tråkiga jag vet. Diska. Hällde även upp ett glas vitt, det kan lugna ibland. Till slut avtog tårarna och nu är jag trött som bara den. Har varit några riktigt jobbiga dagar denna vecka.. Dags att vända på steken, imorgon börjar träningen och jag tar nya tag. Hoppas nästa arbetsvecka blir bättre!!

Godnatt alla fina

Efter att ha träffat mina älskade systrar efter sjukhusbesöket idag tog jag bussen hem. Bussen var så full av folk på väg på sommaräventyr på Skansen och Gröna Lund att jag fick stå inträngd i hörnet vid dörrarna längst fram vid chauffören. Det var varmt och svettigt och jobbigt att försöka att hålla balansen med lugnande medel i systemet. Samtidigt försökte jag ävern att inte stöta ihop med någon annan eller gud föbjude nudda någon. Där jag står och svetten rinner i den fulla bussen utan AC och försöker hålla mig upprätt tar följande samtal vid:

- Ursäkta fröken har du varit piercad i läppen?

- Nej.

- Jag tänkte bara det där blåa på din läpp..

- Jag har spelat handboll, säger jag och vänder ryggen till för att avbryta samtalet.

- Du.. Har du någon annan?

- Nej.

- Du vill inte ha det någon annanstans? säger mannen med ojämnt skägg och korta shorts av svart läder.

- Öh nää!!

Bussen stannar till, folk börjar gå av i massor. Jag ursäktar mig och går bakåt för att ta en sittplats. Kände mig äcklad och oroad att han skulle följa efter och sätta sig på det lediga sätet längst ut. Istället satte sig ena halvan av ett gulligt pensionärspar som firade frugans 70:e födelsedag från London bredvid mig. Jag hjälpte dem av vid rätt hållplats i Gamla Stan. De var väldigt tacksamma och vi hann prata London och fotboll och mitt intresse för Spurs. Då visar det sig att deras son hyr ut sitt hus till Gareth Bale, som är en av de starkast lysande stjärnorna i engelska högstaligan. För mig en ikon, en hjälte som jag beundrar. Vilka roliga sammanträffanden livet bjuder på!!

Gårdagen var tung och fylld av matångest. Jobbade hemifrån och hade TV:n på samtidigt. Vilken kanal jag än tycktes byta till så var det mat. Mat, mat, mat. Där låg jag och fick inte äta någonting, bara dricka klar vätska. Laxermedlet intogs istället för lunch och sen var cirkusen igång.. Slutade räkna efter 15 besök till badrummet och då var klockan bara tre på eftermiddagen. Fick frossa och när jag kollade tempen hade jag bara 36 grader. Så där låg jag under ett tjockt täcke och utanför gassade solen. Jag gick aldrig utanför dörren ens och inatt var det cirkus igen. Tror jag sprang upp fem gånger på en timme och sen hade jag svårt att somna om..

Utanför strålade solen och värmen flämtade sin tunga andedräkt genom den öppna balkongdörren. Själv frös jag som bara den..

Dagen började bra även om jag som vanligt är sliten efter för få timmars sömn. Nelson fick två promenader i morgonsolen innan jag åkte till Sophiahemmet för att göra undersökningen. Som vanligt var de fantastiska, både sjuksköterska och läkare. Jag var lite nervös och fick lite lugnande, men undersökningen gick bra, även om det stundtals gjorde jävligt ont. De hittade inget konstigt och ingen tjocktarmcancer, så jäkla glad!! Men han tyckte det var konstigt att min tarm trots stark medicin inte tömt sig som den borde och att jag var så öm och hade så ont när de rörde på instrumenten i magen. Så nu väntar kanske en laparoskopi istället. Inte helt förtjust i det, men verkar inte vara någon påse-på-magen-fara iaf, det är ju min största rädsla. Så jag får pusta ut och ta en vilopaus innan de fortsätter undersöka mig.

Unnade mig en stor mjukglass med kulört strössel på vägen hem. Mums!! Nelson fick halvan jag inte orkade när jag kom hem och det tyckte han var jättemumsigt!!