Även om jag bara kan utgå från mig själv och uttrycka vad jag känner och tycker i allt som hänt och fortfarande händer runt omkring mig, i och med min sjukdom, så glömmer jag lätt alla andra som kämpar vid min sida. Alla gör vi det på olika sätt. Jag vet det, men det är inte alltid så lätt att komma ihåg.

Min sambo försöker förtränga och förringa min sjukdom. Något som är väldigt vanligt och som många andra cancersjuka också upplever. Det har jag fått höra av både psykologen på smärtans hus och från personer i föreningen Ung Cancer. Så jag är inte ensam att uppleva detta. Långtifrån. Det är ganska vanligt. Det finns inbyggt i oss människor tror jag och vissa reagerar och agerar därför så för att själva överleva. Och visst det är ju ingen fest direkt för mig som är sjuk, men det är minst lika stressande när ens mamma blir så arg och ledsen att hon smsar och vill ringa upp och tala sambon tillrätta. Jag måste sätta stopp där. Jag är faktiskt vuxen, jag älskar er alla som kämpar vid min sida, men vi måste alla komma ihåg att vi gör det på olika sätt.

Denna blogg är min ventil. Ja ibland sugröret vilket genom jag suger i mig luft. Här kan jag fritt skriva om hur jag upplever och ser på saker. Det är en högst subjektiv berättelse om hur jag betraktar tillvaron efter mitt första cancerbesked. Och jag vet att min mamma bara vill mig väl, att mina systrar har svårt för min sambo, för han är inte som alla andra. Han säger det han vill, när han vill och det blir fel ibland. Precis som det blir för alla oss andra. Han kommer från en helt annan miljö och reagerar och agerar därför inte som vi gör i vår familj. Och det är där det krockar. Mitt emellan i denna kollision står jag och det gör mig ont när inte alla som jag älskar kan samsas. Jag är för svag och vek och feg för konflikter. Jag väljer mina fighter mer än någonsin just nu. Det finns bättre saker att ödsla energi på. Allt det vackra. På livet. De jag älskar.

Så försök bara lite se det genom mina glasögon och lek snällt. Skulle jag vantrivas så i mitt förhållande skulle jag ta mig ur det. Bums! Det är lätt att skriva om saker som är dåliga, det är svårare att beskriva varenda detalj i vardagen som är vacker och fin. Hur min sambo visar att han älskar mig, varje dag. Han lagar mat, pushar mig att våga, att träna. Han håller handen i soffan, vill att jag ska stanna kvar och morgongosa i sängen varje morgon, när jag helst av allt bara vill kliva upp direkt. Han kan bli arg å mina vägnar. Han får mig att skratta flera gånger varje dag. Så snälla försök att förstå att bloggen är min ventil, där min sambo inte ens har en chans att ge sin syn på saken. Och jag lovar om vi alla skulle beskriva vad vi känner och går igenom i och med min sjukdom så skulle det visa sig att vi alla lider lika mycket, vi gör det bara på olika sätt. Jag har kommit att skaffa mig stor respekt för att vi alla kämpar på olika sätt, och att det är okej så länge det finns kärlek.

Det är fler som kämpar.. Att springa ifrån en tumör. Min kära mamma skickade länken till mig idag. Det ger mig på något sätt styrka i att känna att det finns andra som kämpar precis som jag och alla mina nära och kära som kämpar med mig.

 ♥ ♥ Tillsammans gör vi skillnad!!  ♥ ♥

Körde mitt hittills absolut tyngsta pass på motionscykeln imorse. Varje varv med tramporna var en ren plåga. Samtidigt kunde jag skratta åt min rumpa som nu är så öm att det till och med gör ont att sitta på en stol. Men som jag kämpade och slet och genomled den där timmen på cykeln, och som jag var nöjd med mig själv efteråt!! Sån underbar känsla.

Efter en snabb frukost skyndade jag och Nelson iväg för lunch på stan med mamma och vår gemensamma gamla jobbarkompis som har lungcancer och hennes lilla dotter. Det blev en riktig mysig dag för Nelson och mig. Det var lagom soligt och det fläktade ganska bra när vinden tog i. Vi tog färjan över och gick sedan i rask takt till stadsdelen vi ska flytta till i slutet av augusti.

I väntan på färjan. Kommer sakna vår nuvarande stadsdel väldigt mycket när vi flyttar!!

På färjan träffade vi på två småtjejer till syskon som hälsat och lekt med Nelson flera gånger förut. De var inte sena att slänga sig över min kära vovve den här gången heller, men efter en liten stund blev Nelson så uppspelt att jag tvingade honom att ta en time out för att lugna ned sig.

Nelson fick ta en påtvingad paus i skuggan.

Medan de andra åt goda pastasallader och räksmörgåsar, ja till och med Nelson fick en bit, så fick det för mig bara bli en flaska mineralvatten med citronsmak. Trist med onyttig diet.. Gjorde mig ändå mätt konstigt nog, även om alla andras dignande tallrikar såg väldigt smaskiga ut. Lunchen var trevlig och bjöd inte bara på cancersnack utan även på tittut med en söt liten 3-årig tjej med sommarblonda yviga lockar och ett charmigt leende som utstrålade bus. Jag hoppas verkligen att det kommer gå bra för vår gamla jobbarkompis när hon opereras i slutet av juli. Det skulle inte vara något vidare för den ljuva lilla 3-åringen att växa upp utan sin mamma..

Nelson låg lugnt och utan vidare protester utanför staketet och spejade ut över torget.

Efter lunchen skildes vi åt och Nelson och jag gick förbi gatan dit vi ska flytta. Byggställningen står kvar utanför fasaden. Vi flanerade lite i parken som ligger nära och sen letade vi oss till en mysig liten hundrastgård där Nelson fick leka med en väluppfostrad 9-månaders amstafftjej. Efteråt hade vovven tagit ut sig så pass att det blev många pauser med vatten i solen på vägen hem. Jag passade på att drömma mig bort när vi gick genom ett litet kolonilottområde. Inte för att det är något för mig, men för att jag drömmer om det där lilla torpet i obygden.

Det ser väldigt pitoreskt ut med en prunkande lott.

Bland de vackra näckrosorna tog Nelson en simtur och matte hade fullt sjå för att få upp honom på land igen..

Vovven var varm och trött och njöt av att ligga i skuggan och torka.

En bra dag för mig och Nelson avslutades i duschen där all sand och grus sköljdes bort. Vovven har nästan sovit nonstop sedan dess..