Sambon fick damp idag och fick för sig att vi skulle skjuta luftpistol i trädgården. Jag tycker vapen är läskiga i största allmänhet och gjorde allt för att slippa, men även för att sambon skulle lägga ner infallet. Men han hade bestämt sig och efter några lyckade träffar på en provisorisk tavla i rosenbuskarna tog även jag mod till mig och brände av ett skott. Eller nja, jag trodde hanen skulle vara trögare och hoppade liksom till när skottet brände av. Börjar verkligen bli en rädhågsen vekling.. Måste vara för att jag varit borta från handbollsplan allt för länge. Jag träffade iaf tavlan på första och enda försöket och även om det inte gav mer än ett poäng så blev jag lite stolt ändå. Första gången och några meter bort träggade jag ändå den lilla tavlan. Det ni!!

Min träff är den högst upp till vänster där skuggan tar slut.

De andra är ute och går en sista kvällspromenad, jag skyllde på att jag ville se en sak på TV. Sanningen är att jag fick så ont tidigare att jag inte vågar mig iväg. Blir ju värre när jag anstränger mig. Orkar inte ha ont inatt när vi ska resa imorgon, men det behöver inte spela någon roll att jag tar det lugnt ändå, jag kanske ändå får ont. Lite ledsen att jag inte vågade följa med. Hade varit mysigt!! Istället sitter jag här själv och väntar på att få sällskap igen.

Kommer sakna de fina skogsstigarna..

Trevlig kväll!! 

Imorgon tar vi tåget hem igen. Det ska bli både tråkigt och skönt. Sambons mamma är väldigt trevligt sällskap och Tjörn har så otroligt vacker natur. Varje promenad med Nelson är en ren fröjd. Har nog aldrig gått i skog som är så trolsk. Vad jag önskar att jag hade en riktig systemkamera att föreviga den känslan som skogen ger!! Den är så grön, i så många härligt friska nyanser, och alla små treklöver som växer likt en matta under alla höga trästammar. Samtidigt är det alltid skönt att komma hem och sova i sin egen säng.

Ett försök att fånga den frodigt vackra treklövern på bild..

Vi gick 8 km ner till affären idag. En ganska fin promenadväg, förutom de bitar där man måste gå på den smala vägen, där både bussar och traktorer får möte och det inte finns någonstans att ta vägen, utan trottoarer eller jämn väg bredvid asfalten. Allt som oftast är det bara en vägg av blommor, odlad åker eller vass som går längs sidan av vägrenen. Nä i skogen där mår jag som bäst här på ön. Dessutom ger den ju skugga i värmen som även nått denna del av landet nu. Sa ju att jag skulle ta med mig solen haha!! Det brukar jag göra när vi åker till sambons hemstad Göteborg med omnejd.

Kommer sakna den vackra trollskogen. Skulle kunna gå där i timtal och bara filosofera och fotografera. SÅ vackert!!

Roligast idag var en målad "skylt" på en lada, där de säljer keramik och antikviteter, som förkunnar att OND - FRED 10-15. Det är stort när de går från ond till fred på bara några timmar. Tänk där kunde världen lära sig något utav dem..

Tråkigt nog med min dåliga mobilkamera så ser man knappt "skylten".. Verkligen dags att inhandla den där kameran snart!!

Inatt har jag sovit. Två timmar åt gången. Inte för att jag inte är trött, för det är ju en av de enda konstanterna i mitt liv, nä inatt drömde jag väldigt intensivt. En massa olika drömmar som jag nu såklart inte kan komma ihåg, hur hårt jag än försöker. När jag vaknade kom jag tydligt ihåg två drömmar, men det var en timme sedan nu och den enda jag minns lite svagt nu är den sista, den jag drömde när jag vaknade mitt i drömmens mest dramatiska ögonblick..

Vi var ute med den segelbåt jag är uppvuxen på: Jacques Chirac. Jag styrde en del, tills rodret lossnade och jag satte mig i fören för att använda den som en paddel i de höga vågorna. Vågorna ja, havet var verkligen inte på sitt bästa humör och 'Chiracen' låg otäckt lågt i vattnet. Ibland kunde jag se båten ovanifrån, när den bröt igenom en extra stor våg och allt vatten som sköljde över båtkroppen tyngde ner aktern så mycket att det såg ut som att båten skulle sjunka. Jag försökte påkalla de andras uppmärksamhet på just detta. "Såhär har 'Chiracen' aldrig betett sig, något är fel!!". Men vi var jagade och de andra brydde sig inte. Tyckte bara att jag gnällde. Så kom vi till vad de i filmvärlden kallar för "the point of no return" och vi var tvungna att splittra gruppen för att överleva. Vilka gruppen bestod av för några personer vet jag inte, i drömmen var det underförstått familjen. Det sista jag gav order om innan vi skulle överge skeppet var att alla skulle överleva. Jag höll ett sådant där inspirerande tal som de brukar göra i filmer, jag tänker främst på presidentens tal i Independence Day. Självklart kommer jag inte ihåg nu vad jag sa för i nästa sekund såg jag sambon stå nedanför min säng. Han kröp in i en mysig hoodtröja och jag tänkte att: "Fan!! Nu vet jag ju inte hur drömmen slutar..".