Så konstigt rastlös. Det pirrar liksom i kroppen, men samtdigt är jag så paralyserad av trötthet och viljan att inte göra någonting att jag bara blir kvar i min stol. Stirrandes rakt ut. Genom fönstren där trädens löv rasslar i vindpustar som kommer och går som de vill. Fåglar som kvittrar om något jag inte förstår. Rosorna i busken vaggar lite. Ser grannarna bygga en trädkoja på tomten bredvid. Verkar bli en ganska avancerad konstruktion. Hm, där drog de igång lite eurotechno.. På-landet-känslan dog direkt till tonerna av Where do you go my lovely.

Sov ju bara en sisådär 3-4 timmar inatt så jag blev kvar hemma idag på dagen medan de andra drog iväg på långpromenad till affären för att panta flaskor och vara allmänt miljömedvetna. Ändå är jag trött. Vilket är det enda riktigt utmärkande konstanta i mitt liv just nu. Tröttheten förstör så mycket. Ska försöka släpa mig ut på altanen och sätta mig under ett parasoll och lägga lite patiens. Kanske dricka lite vatten och se om jag kan förmå mig att vakna även denna dag.

Vaknade innan morgonen ens visat sig. Nödig. Som en pensionär. Blev inte bättre av att jag inte kunde somna om. Så där låg jag, med en vovve som en kringla vid benen. Han är inte blyg att ta plats den lille skiten, trots att vi bara har en 90-säng för veckan. Men inte vill man flytta på den goa, han är ju så varm och fluffigt go att ha längs nakna ben. När solen sedan länge gått upp och jag blev nödig igen orkade jag inte ligga kvar längre. Jag och Nelson gick upp.

Huset sov och ute på morgonturen kändes daggen kall mot flip flop beklädda fötter i det gröna sommarfriska gräset. Mina ögon var morgonsvullna och vovven gick och såsade han med. Var inte alls så pigg som man tror en vovve i sina bästa år ska vara. Han är morgontrött precis som matte och husse. Vi gick där längs grusgatan med den på-landet-karakteristiska strängen med sten och större grus som en fåra mitt på den enfiliga vägen. Så kom det en kvinna gående. I bara morgonrock och tofflor. Jag tittade som den vane Stockholmska tunnelbaneresenären jag är ner i marken. Bara precis när vi passerade varandra fick jag bryta mot seden och titta upp och säga hej med en nickning. För det är så man gör på landet. Och det är helt okej, jag gjorde likadant själv när jag växte upp ute på fastlandet i Stockholms skärgård. Men efter alla år i storstan har känslan av att det är okej försvunnit och minnet av att det är så man gör på landet bara blivit till just ett minne.

Nelson ligger och spejar ut från "sin" plats i soffan. Det är så han gör när morgonturen är avklarad och frukosten uppäten.