Ligger i mörkret och hör regnet strila ned utanför fönstret som står lite på glänt. Vovven andas tungt, trött efter dagens äventyr. Sambon ligger och vänder och vrider sig i sin 90-säng. De brunblommiga lakanen från 70-talet doftar sådär på-landet-gott. Som om de hängt ute på en snurrvinda och dragit åt sig naturens alla dova sommardofter. Känner av rödvinet och de långa promenaderna på ön idag. De vackra vyerna och den dimmiga horisonten. Jag är ju uppvuxen på segelbåt i Stockholms skärgård och inte alls van vid Västkustens månlandskap, vilket är så vackert på sitt alldeles egna nakna sätt.

Om dagg kan hänga i luften så gjorde den det idag. Jag frös när vi gick ut, det är som att sommaren aldrig nått denna del av Sverige. Som ändå bara ligger dryga tre timmar med snabbtåg från Stockholm där vi haft bra väder varenda dag av vår semester. Här frös jag och ändå blev jag fuktig över hela kroppen. Kändes nästan som vinter i Brasilien där man fryser och allt blir genomblött. Så nu ligger jag här och känner den fuktiga kylan mot all hud som sticker ut från det varma brunblommiga täcket. Ska göra som Törnrosa igen och sova sova sova.. Hoppas att jag äntligen hittat receptet för sömn nu.

Godnatt 

Semestern har gjort gott för sambons och mitt förhållande, men så kommer han med oförståelse och mitt hjärta sjunker genom jorden igen.. Vi satt efter middagen och pratade och kom av någon anledning in på våra nyårslöften. Sambon lovade att han skulle börja läsa mer.

- Vad hade du för löfte?

- Att jag skulle överleva året, svarade jag.

- Äh fy fan vad töntigt!!

- Jag trodde ju att jag hade cancer, det var ju efter första beskedet när jag inte visste något mer än så.

- Ha, du får väl komma på något nytt som är bättre, säger då sambon hånfullt.

Blir så ledsen, alldeles tungt i bröstet. Hur kan man vara så oförstående och känslokall?

Även om jag inte kände My så berörs jag så av min systers sorg, över hennes vän som gick bort den 30 juni, ja för bara några dagar sen. Imorgon är det minnesstund i Åre och min syster och några vänner åker upp för att vara nära My och få minnas tillsammans med familjen. Jag ser My överallt. Jag ser henne famför mig när jag sitter och pratar med sambons mamma vid köksbordet i stugen, jag ser henne när jag blundar, jag ser henne när jag går genom en folkmassa på Centralen, i väntan på tåget. Det gör fysiskt ont i mig när jag i mitt inre ser hur hon faller, hur ont det måste gjort, hur hjälplösa hennes vänner som var med när olyckan hände måste känt sig, hur familjen kände när de fick det mest fasansfulla besked en familj kan få.

Hyllningarna på Facebook tar aldrig slut. Det är över tusen inlägg som gjorts av alla personer som denna levnadsglada tjej berörde. Idag skrev en utav killarna som var med på Åreskutan när det overkliga inträffade ett inlägg om Mys sista timmar i livet. Vid det här laget har jag läst hans ord flera gånger om och tårarna rullar varje gång. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag läser, det går ändå inte att förstå..

När sambons mamma och man hälsade på i vintras, över jul, var jag som elefanten i rummet. De frågade inte någonting om min sjukdom, vilket kändes jättekonstigt eftersom de då visste att jag precis fått ett cancerbesked. Sambons syster vågade fråga och visade hur mycket hon brydde sig viket gjorde att det kändes ännu konstigare att deras mamma inte frågade eller sa någonting alls.

Nu när vi hälsar på dem på Tjörn och sambon tog en lunchlur fick jag och hans mamma några timmar för oss själva. Fick en olusitg känsla. Det känns som att jag måste smyga med att jag är sjuk, men när morgonmedicinen åkte fram på frukostbordet och vi satt där för oss själva kom frågorna naturligt. Medicinen blev en utlösande faktor, en anledning att lyfta på locket och våga prata om det som är och det som varit. Men så är det ju, alla reagerar vi olika på cancer, vare sig vi drabbas själva eller någon anhörig eller nära drabbas. Skönt var det iaf, nu är min sjukdom inte längre osynlig.

Tågresan ner till "fäsk"-kusten gick bra. Nelson sov under våra säten och jag råkade tappa hälften av min dyra räkmacka på mina enda jeans jag har med mig. Den enda som gladdes var vovven som glatt fick leka dammsugare. På andra sidan gången huserade en niomånaders franks bulldog, vit och svart och så bedårande. Försökte med små genomskinliga gester påvisa för sambon hur söta de är och bra Nelson skulle gå ihop med en "fralla". Hint hint..

Mot slutet när jag och sambon somnat i våra säten låg Nelson under mitt säte och tyckte det var lite synd om sig själv som inte fick leka obehindrat med kompisen på andra sidan gången. Efter 3,5 timmes sömn var vi trötta båda två och jag somnade i de mest konstiga ställningarna på vägen ner. Mot slutet var vi alla otåligaoch ville bara komma fram och då tog vi ändå snabbtåget ner. Familjen-dåligt-tålamod. Passade på att fota lite..

När vi kom fram till stugan var jag nästintill medvetslöshets trött, så jag sov till kvällen. Sedan kunde jag ändå somna på två sekunder när vi gick och la oss vid midnatt och jag sov i sju timmar i sträck. Den längsta sammantagna sömnen jag fått sedan december förra året. Ändå är jag fortfarande trött.. Men jag har semester och skäms inte för att passa på att sova när jag kan. Känner mig som Törnrosa, vill bara sova sova sova.