Dagens skratt idag kom på apoteket. Väldigt otippat. Jag skulle hämta ut hormonspiralen jag ska sätta in imorgon.

- Är det där verkligen bara en spiral? frågar jag.

- Ja.

- Men förpackningen är ju helt gigantisk!?!

- Ja.

- Alltså jag har aldrig haft en sprial, men hur stora är dem egentligen???

- Ja förpackningen är lite väl tilltagen för en liten sprial..

- No shit!! Den är ju för fan en halvmeter lång och kräver en stor påse för att bära hem.

Jag skrattade hjärtligt och apoteksdamen skrattade med. Jag höll ju på att få slag när jag fick syn på förpackningen. Tänkte att det där måste vara fel. Nåt sådant stort får de för fan inte in i en människa!! Hahaha..

Sambon har varit på lysande humör och kämpade hårt för att få mig att le när han kom hem. Det är jobbigt att ha så ont som jag har just nu. Det har hållt i sig i snart tre dagar. Så vad gör min underbara sambo? Han tappar tappert upp ett bad för andra kvällen i rad. Gårdagens bad hjälpte inte, så ikväll gick han all-in. Ett glas vin, skum i lagom varmt vatten, musik och tända ljus. Först var jag lite motvillig. Det hjälpte ju inte igår.. Men vem kan motstå något så rart? Så jag kröp ned i badet och myste ikapp med några gamla godingar och en vovve som stod och tiggde skum. Otroligt avslappnande och mysigt! Tyvärr hjälpte det inte mot värken denna kväll heller, men jag blev helt rörd av sambons omtänksamhet. Så avslutar dagen på topp iaf.

Var tillbaka i stugan på första mötet sedan Luciadagen. Det har varit flera möten därimellan, men utan mig. Och det kändes helt okej att vara tillbaka där allt började. Chocken när jag fick första cancerbeskedet per telefon i det där grupprummet. Minns hur luften gick ur mig och att en av cheferna kom in och hjälpte mig upp. Nu var jag alltså tillbaka. Snön hade smällt. Solen sken in genom alla fönster i stora rummet och genom ett av de öppna fönstrena hördes fågelkvitter. På ängen där den ljusklädda granen stod stolt i den knähöga snön täcktes nu av lila vårblommor. Stämningen var varm och folket i ledningsgruppen kändes genuint glada att se mig tillbaka. Det finns mycket värme i gruppen, och det kanske var den värmen som fick mig att slappna av och skaka av mig obehaget från Luciadagen.

Då jag jobbar halvtid just nu åkte jag hem efter lunchen i solen. Väl hemma däckade jag och sov till kvällen. Det är så hårt det tar på mig att jobba. Halvtid. Kan inte riktigt acceptera det. Så kändes sådär när jag fick hem sjukintyget som sträcker sig till den 19/5. Skulle ju vara till den 23/5 när jag ska träffa tumör specialisten igen. Men vem vet, jag kanske har blivit så bra att jag kan jobba heltid då. Annars blir det knöligt.. Men HUR svårt ska det vara att skriva rätt datum i ett sjukintyg?? Dessutom hörde F-kassan av sig. Igen. Denna gång en ny handläggare som började prata om att återgå till jobbet och att min arbetsgivare måste förenkla mina arbetsuppgifter så det blir möjligt.. Alltså suck!! Inte den vassaste kniven i lådan heller.. Så jag drog en sammafattning av min status just nu. För andra gången denna vecka för någon på F-kassan. Som tur var hörde Doran av sig på chatten. Och som vanligt lyfter hon alltid upp mig. Får mig att le och känna mig bättre. Så nu är jag glad igen. Det löser sig. Får stå på mig bara och ringa några extra samtal bara. Och just nu lagar sambon middag till mig. Fisk, rotsaker och potatis med chilikryddning. Lyx!!