Det är drygt två år sedan som vi förlorade även dig till cancer. Det är först det senaste halvåret jag börjat sakna dig såhär intensivt. Vi sågs inte så ofta, men det kändes som man alltid visste det senaste ändå eftersom mamma pratade med dig i princip varje dag. Precis som mamma och jag pratar med varann. Det har tagit en stund för sorgen att springa ikapp mig, men nu saknar jag dig så det gör ont i själen. Du saknas!

Vi har vovven på dagis två stationer efter kyrkogården där du och mormor vilar tillsammans. Varje dag jag åker för att hämta eller lämna Nelson så tittar jag upp och blickar över den vackra kupperade kyrkogården. Det vilar något magiskt över skogen och ängarna där ni bor. Mormor tog emot dig med öppen famn, jag kan nästan se det framför mig. Hon hade väntat på dig sedan 1981 då cancern tog henne. Er vackra kärlekssaga. Hur ni kämpade för att få barn. Hur många missfall ni sörjde. Hur morfar försökte hugga av sin egen arm för att slippa att bli inkallad till andra världskriget. Så att han kunde vaka över mormor som var gravid. Det hade förmodligen ändå inte hjälpt även om han lyckats. Det var inte meningen att ni skulle få egna barn. Det var meningen att ni skulle adoptera min mamma.

Han var envis min "moffa". Inte bara lite normalt envis, utan grymt envis. Han slutade att leva efter mormor gick bort och han flyttade aldrig från den bostad som de bott i under tiden de var gifta och mamma bodde hemma. "Jag lämnar den här lägenheten endast i en kista". Och så blev det såklart. Vi försökte få honom att flytta närmre oss, så vi kunde hälsa på mer ofta. Men han ville inte skiljas från lägenheten med alla minnen av mormor. Han oroade sig alltid för oss barnbarn och varje gång vi var där hade han trots all värk från cancern släpat hem kassar med godsaker åt oss som han ville att vi skulle ha. Envis.

Glömmer aldrig hur han tvingade i mig ren grädde när jag var liten. Jag var ju så smal efter salmonellan och han tyckte det var så hemskt att se mig så. Jag har fler lyckoänglar där uppe i himlen, men jag tror det är morfar som sa ifrån: "Klart jäntan inte ska ha cancer!". Han hade blivit så arg morfar om jag haft cancer. Han hade vägrat gå på med på det.

Saknar dig varje dag "moffa"!

När jag ser tillbaka på veckorna som gått sedan Luciadagen och det kaos jag kastades in i, så gör jag det ändå med stolthet. Jag bröt inte ihop. Jag höll ihop. Jag var stark för de som är svaga och grät ut hos de starka. Jag var beredd på strid och jag var beredd på att ta hjälp. Även om jag hade ont och var ledsen så jobbade jag, gick ut med hunden och pratade med släkt och vänner. Även om det var tungt så tänkte jag ändå framåt. Så ja. Jag tycker jag har all rätt att känna mig stolt över mig själv som uthärdade den svåra tiden på det bästa sättet som jag kunde förmå.

"Vem som helst kan ge upp, det är det enklaste i hela världen. Men att härda ut när alla andra skulle ha förståelse för att du bröt ihop är sann styrka." - Mahatma Gandhi

Imorgon blir första riktiga dagen tillbaka på jobbet sedan cancerbeskedet. Hur ska jag förklara den nya invecklade diagnosen som inte ens är säker än? Ändå ska jag stå där och prata om något som om jag trodde på det till 100% själv. För även om jag tror till 98% på den nya diagnosen så finns det ett litet uns av tvivel inom mig. Tror det tvivlet kommer tystas så snart jag får lite provsvar. Förhoppningsvis får jag det i slutet av veckan som kommer nu. Det känns dock som något lossnade igår. Helt plötsligt infann sig den där vanliga vardagskänslan. Inte trodde jag den skulle vara så efterlängtad!!

Jag hoppas verkligen att jag kan fokusera som förr på jobbet nu bara. Lite orolig för det. Nej jag korrigerar mig själv, jag är väldigt orolig för just detta! Att tankarna bara ska glida iväg med mig. För jag märker fortfarande av att jag har svårt att koncentrera mig en längre stund. Sitter till exempel och skriver på tre nya blogginlägg samtidigt nu, pratar med sambon och gosar med vovven.. Så jag hoppas de kan ha tålamod med mig på jobbet. Att det kanske kommer ta ett tag innan jag är tillbaka i normal form igen. Hur som helst ska det bli RIKTIGT skönt att komma tillbaka till kontoret imorgon. Välkommen tillbaka kära vardag!! Välkommen!!