Tiden som gått så långsamt att jag hört sekundvisaren ta sina pauser tar helt plötsligt små skutt. Den går inte i jämn takt, men den 8:e januari närmar sig. Det förlamar mig på något sätt, allt känns så konstigt ut-och-in. Det känns som det ligger en hinna mellan mig och verkligheten. Jag vet inte om det beror på att tankarna snurrar så snabbt, medan tiden går så långsamt, för att bara enstaka gånger om dagen gå i varandras fotspår.

Den 8:e närmar sig som sagt och jag vill bara ha det överstökat, så jag får veta mer om min sjukdom. Så jag får ett datum för operationen så jag kan sätta ett nytt delmål. Även om jag bara vill skrika "jag vill inte något utav det här!!" så kommer datumen komma och gå och jag är rädd. Rädd för att leva, rädd för att dö, rädd för att tiden ska gå för långsamt, rädd för att tiden ska gå för snabbt, rädd...

Försöker att tränga undan alla tunga tankar; med promenader, i sambons trygga famn, med filmer på TV:n kryssandes mellan flertalet öppna fönster på datorn. Det enda jag lyckas med är att driva mig själv till vansinne eftersom allt jag håller på med tar fem gånger så lång tid. Att allt hackar sig fram just nu kan ju också bero på att jag inte sover så många timmar som jag borde och att min hunger gått och blivit helt döv. Idag lockade dock sambons kryddiga fisksoppa, så jag fick iaf nåt i magen

Just nu är min plan att sova och äta så mycket som möjligt när jag kan. Fick sömntabletter utskrivna, men de känns mer som en försäkring i fall att jag inte kan somna, så jag har inte använt en enda. Mitt problem är precis som vanligt att släpa mig själv i säng i tid och att jag inte kan somna om när jag väl vaknat till. Har man en liten rastlös vovve, livliga drömmar och dessutom snarkar, ja då vaknar en lättväckt tjej som jag, även om det så är för att jag själv snarkar för intensivt. Öronproppar till trots haha..

Godnatt & cerutt!!

"Om man ser det från ett lite konstigt perspektiv så är jag 'glad' att detta hände just dig - du är den enda jag känner som jag vet kommer klara en sån här situation - du har alltid varit min starkaste vän! "

Ovan är en del av ett sms jag fick av en nära och kär vän. Hon är inte den första som uttrycker sig på liknande sätt. Till och med mina nya arbetskollegor som inte känt mig så länge har sagt samma sak. Något jag reflekterat över. Varför anses just jag vara så stark? Är det bara något man säger när någon får ett cancerbesked? Jag kan förstå att mina närmsta vänner tror att jag är stark, för de vet att min styrka testades redan i tidig ålder. Gör det verkligen mig mer stark än andra?

Mamma har alltid sagt att "ensam är stark". Jag tog det för sanning när jag var yngre. Tror dock att det var någonstans under mina tre år i terapi som jag insåg att ensam är fan inte stark! Lärdomarna var många de där åren av terapisittningar en gång i veckan. Det rev upp såren från barndomens mörka period varje vecka. För varje lager av skorpa som lades på såren så blev minnena mer uthärdliga och suddiga. De gjorde inte längre fysiskt ont varje gång minnena gjorde sig påminda, men det är inte detsamma som styrka. Iaf inte för mig. Den enda fråga det får mig att ställa är: hur mycket ska en person egentligen tvingas gå igenom?

Så vad är det att vara stark? Tycker det är svårdefinierat. Stark för mig är en person som vågar leva livet fullt ut, sorg, olycka och förtryck till trots. Stark är för mig att vara någon som har styrka att säga sanningar som inte alltid är lätta att höra. Stark är någon som lånar sin axel till en medmänniska att gråta ut mot, även fast man själv mår dåligt. Stark är någon som vågar ta hjälp och ändå är stark i ensamheten. Stark är så mycket att det är svårt att sätta en etikett på. Jag tror dock att alla har en inneboende styrka, men många verkar inte veta om det. Det är min starka övertygelse att vi människor klarar av så mycket mer än vi tror. Och har man inget annat val så har man inget annat val. Då är det bara fråga om hur vi som enskilda individer hanterar situationen, och det gör vi alla på vårt eget sätt och så gott man bara kan.

Vi hade redan bestämt oss för att fira in nya året hemma, bara vi två och Nelson. Jag gick upp före mina två sömntutor till favoritkillar. Tänkte skriva några statusrader på Facebook om att det skulle bli skönt att slippa detta skitår, men när jag satt där och formulerade den sista statusraden 2012 så kom jag på andra tankar. Det har ju faktiskt inte bara varit tråkigheter det här året. Vi har skaffat vår kärleksfulle Nelson. Vi lyckades till slut byta vår fina men lilla hyresrätt till en större och ännu finare lägenhet, som vi båda kunde komma överens om. Bara en sån sak att vi lyckades hitta en lägenhet som vi tycker om båda två, där dessutom bytesparten var seriös och värden likaså. Jag fick dessutom en ny tjänst på det företag jag jobbar för. Jag klättrade två pinnar på karriärstegen och fick återigen en chef som jag trivs med. Trivselfaktorn på nya jobbet var hög från dag ett, vilket för övrigt var samma dag som vi officiellt flyttade in i vår nya ljusa, stora, underbara lägenhet. Så även om 2012 inte kommer gå till min historia som ett av de bättre åren så förde det ändå med sig en del bra saker.

Sambon lagade som vanligt god mat (lamm med potatisgratäng och cheescake till efterrätt), jag hade klänning, kände faktiskt för att vara lite finklädd. Var lite besviken på att jag inte var sugen på alkohol, så jag drack mest Cola. Vid tolvslaget gick vi ut på balkongen och skålade i öl och vin och såg lite rakter tillsammans med Nelson, som lyckligt grävde i den smältande snön och inte brydde sig det minsta om raketerna. Vi uttalade våra nyårslöften. Sambon lovar sig själv att läsa mer under det nya året. Jag lovade mig själv att överleva. Det duggade lite lätt och blåste där ute på balkongen och vi började frysa ganska omgående så vi gick snabbt in igen och tittade på Skansens stora fyrverkeri från köksfönstret. Sen spelade vi ett sällskapsspel som sambon fick av sin syster i julklapp. Jag inledde starkt med två raka vinster, men sambon kammade sedan hem segern med 3-2. Han tjivades och satte upp resultatet på kylskåpet. Det var en "hämnd" för att jag några år tidigare satt upp ett resultat som var i min favvör på kylskåpet. Till mitt förtret en av de få vinsterna jag kunnat fira efter att ha spelat något slags spel med honom... De som känner mig vet att det svider i min vinnarskalle.

Mitt lyckotal är ju som sagt 13. Så jag hoppas på att 2013 bringar mig tur. För livet är inte rättvist så man behöver tur, mer ofta än bara ibland.

Förra våren beslutade jag och sambon att skaffa den där hunden vi pratat om. Vi hade precis blivit snuvade på en underbar lägenhet med fantastisk utsikt över en livlig skärgårdshamn. Jag säger snuvade på den eftersom hyresvärden visade sig vara oseriös. Så här i efterhand är jag tacksam. För det gjorde som sagt att vi tog steget och beslutade oss för att bli hundägare.

Jag kollade på svenska kennelklubbens hemsida efter seriösa uppfödare och ringde sedan den som låg närmast. De hade bara en otingad valp kvar; en svart hanne. Precis vad vi var ute efter. Dessutom skulle vi kunna hämta honom lagom till semestern som redan var inplanerad. Namnet kom sambon på när vi tog vår sedvanliga öl på Skavsta innan avresan till London. När vi anlände till hotellet lite senare på dagen upptäckte jag av en slump att hotellets egna pir hette Nelson Docks. Det gjorde valet ännu mer självklart. Nelson skulle han heta, efter Mandela, inte efter den gamle lorden.

Ibland skapar tillfälligheterna livets väg. Tillfälligheter gjorde att vi välkomnade Nelson till vårt hem. Och som han förgyllt vår vardag. Alltid lika glad när man kommer hem. Alltid hungrig på nya promenader och äventyr som gör att vi kommer ut, vare sig vi vill eller inte. Jag har till och med insett att det är när jag som minst vill gå ut på en promenad som jag uppskattar promenaden som mest när jag väl kommit iväg. Efter mitt cancerbesked har jag än mer insett vilket lyckoinfall det var att skaffa Nelson. Han får inte bara ut mig ur lägenheten, han får mig att skratta, han är en fantastisk lyssnare och ett otroligt mysigt sällskap och han går att gosa, så mycket man bara orkar med.

Nelson föddes den 5:e april och idag blir han 9 månader. Det ska vi fira med en lång skogspromend och så ska han få ett mumsigt ben att gnaga på. Grattis Nelson och tack för att du är den underbara varelse som du är! 

Nelson ute i snön på balkongen. Efter husse och mat är snö det han gillar allra mest.

En av mina absolut bästa vänners mamma fick lungcancer för några år sedan, men efter operation och rehab så var prognosen så bra att hon inte ansågs behöva vare sig cellgifter eller strålning. Men cancern kom tillbaka. Samma vecka som jag fick mitt cancerbesked gick min väns mamma bort. Hon förlorade kampen. Jag velade ett tag om jag skulle berätta för min vän om mitt cancer besked. Det kändes så själviskt av mig att lägga även detta på min redan tyngda vän. Jag beslutade mig för att iaf ringa henne och kolla om det var läge att berätta. Till slut sa hon att hon ville veta där och då istället för senare. Så jag berättade. Rätt eller fel. Finns det ens sådana skarpa gränser i en sådan här situation?

Min underbara vän sa att hon tänker vinna min kamp tillsammans med mig. För det är så underbar hon är. Hon är stark fast skör, precis som jag. Precis som jag inbillar mig att de allra flesta utav oss är. Det blir bara mer påtagligt i extrema situationer. Min vän har dock fått uppleva mer sorg i livet än vad jag inbillar mig att de flesta tvingats göra. Hennes lillesyster gick bort 2006. Då befann jag mig i Australien. Flera kontinenter bort och jag kunde inte finnas där för henne så som jag hade önskat. Nu när hon drabbats av sorg igen känns det som att min egen sorg gör att jag återigen inte kan finnas där för henne så som jag önskar.

Även om vi befinner oss i samma land kan avståndet kännas lika långt som det gjorde 2006. Och även om jag vet att hon kommer säga åt mig att sluta känna mig självisk för att jag berättade (för det vet jag att hon kommer göra om hon skulle läsa det här) så kan jag ändå inte släppa skuldkänslan. Jag försöker vara ett så bra stöd jag bara kan för henne. Jag hoppas att hon känner det! Nu ska jag plocka upp luren och prata med henne...

Fick denna bild av min vän i ett sms härom dagen och det speglar verkligen summan av vår vänskap likväl som antalet och relationen till mina vänner i stort.