Det finns dem som längtar så fort den sista sommarsolen går ned. Som går i ide så snart de första flingorna faller och andetagen blir till röksignaler så fort man lämnar hemmets trygga borg. En del skriver meterlånga hyllningar till den ljusaste av årstider. Andra sneglar på sina billiga som dyra souvenirer för att minnas sin surt förvärvade vecka i värmen. Somliga bygger sina drömmer kring semesterns läkande kraft. Många blir deppade för varje dag solen går ned lite tidigare. Hur mycket hopp kan en sommar rymma?

Vad man strävar efter att bli av med vinterhullet varje vår. Som att det är den enda del av året som vi behöver visa oss för varandra. Vi verkar inbilla oss att vinterns alla stickade tröjor och varma jackor gör att vi ser smalare ut. Att vi kan gömma oss i skydd av mörkret när snön ligger packad till is på våra vägar. Så när den äntligen är här då är det okej med rosé på balkongen, det är självklart med en öl på en uteservering efter jobbet i väntan på semestern. Man unnar sig livets goda.

Jag hade högt uppskruvade förväntingar inför min semester. Min högsta önskan var att min kropp skulle få tid att läka. Jag hoppades även att förhållandet med min sambo skulle få utrymme att växa sig starkt igen. Det fanns en stark tro på att jag skulle få komma tillbaka till jobbet och kunna återgå till full tid. De första två förhoppningarna har infriats, den tredje återstår fortfarande att se, men det känns väldigt lovande.

Imorgon ringer klockan tidigare än vad den gjort på fyra veckor. Imorgon ringer klockan för jobb. Men sommaren är inte slut, återstår fortfarande många långa veckor innan hösten tar vid. Det finns fortfarande kärlek kvar att insupa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...