Även om jag bara kan utgå från mig själv och uttrycka vad jag känner och tycker i allt som hänt och fortfarande händer runt omkring mig, i och med min sjukdom, så glömmer jag lätt alla andra som kämpar vid min sida. Alla gör vi det på olika sätt. Jag vet det, men det är inte alltid så lätt att komma ihåg.

Min sambo försöker förtränga och förringa min sjukdom. Något som är väldigt vanligt och som många andra cancersjuka också upplever. Det har jag fått höra av både psykologen på smärtans hus och från personer i föreningen Ung Cancer. Så jag är inte ensam att uppleva detta. Långtifrån. Det är ganska vanligt. Det finns inbyggt i oss människor tror jag och vissa reagerar och agerar därför så för att själva överleva. Och visst det är ju ingen fest direkt för mig som är sjuk, men det är minst lika stressande när ens mamma blir så arg och ledsen att hon smsar och vill ringa upp och tala sambon tillrätta. Jag måste sätta stopp där. Jag är faktiskt vuxen, jag älskar er alla som kämpar vid min sida, men vi måste alla komma ihåg att vi gör det på olika sätt.

Denna blogg är min ventil. Ja ibland sugröret vilket genom jag suger i mig luft. Här kan jag fritt skriva om hur jag upplever och ser på saker. Det är en högst subjektiv berättelse om hur jag betraktar tillvaron efter mitt första cancerbesked. Och jag vet att min mamma bara vill mig väl, att mina systrar har svårt för min sambo, för han är inte som alla andra. Han säger det han vill, när han vill och det blir fel ibland. Precis som det blir för alla oss andra. Han kommer från en helt annan miljö och reagerar och agerar därför inte som vi gör i vår familj. Och det är där det krockar. Mitt emellan i denna kollision står jag och det gör mig ont när inte alla som jag älskar kan samsas. Jag är för svag och vek och feg för konflikter. Jag väljer mina fighter mer än någonsin just nu. Det finns bättre saker att ödsla energi på. Allt det vackra. På livet. De jag älskar.

Så försök bara lite se det genom mina glasögon och lek snällt. Skulle jag vantrivas så i mitt förhållande skulle jag ta mig ur det. Bums! Det är lätt att skriva om saker som är dåliga, det är svårare att beskriva varenda detalj i vardagen som är vacker och fin. Hur min sambo visar att han älskar mig, varje dag. Han lagar mat, pushar mig att våga, att träna. Han håller handen i soffan, vill att jag ska stanna kvar och morgongosa i sängen varje morgon, när jag helst av allt bara vill kliva upp direkt. Han kan bli arg å mina vägnar. Han får mig att skratta flera gånger varje dag. Så snälla försök att förstå att bloggen är min ventil, där min sambo inte ens har en chans att ge sin syn på saken. Och jag lovar om vi alla skulle beskriva vad vi känner och går igenom i och med min sjukdom så skulle det visa sig att vi alla lider lika mycket, vi gör det bara på olika sätt. Jag har kommit att skaffa mig stor respekt för att vi alla kämpar på olika sätt, och att det är okej så länge det finns kärlek.

Det är fler som kämpar.. Att springa ifrån en tumör. Min kära mamma skickade länken till mig idag. Det ger mig på något sätt styrka i att känna att det finns andra som kämpar precis som jag och alla mina nära och kära som kämpar med mig.

 ♥ ♥ Tillsammans gör vi skillnad!!  ♥ ♥

 

mittiliv1.bloggplatsen.se

12 juli 2013 11:56

Så kloka ord du skriver. Med din insikt och inställning kommer du absolut att klara av det du har framför dig. Och det är stort av dig att tänka att alla har rätt till sina egna känslor mitt i det svåra du befinner dig i. Sprid ditt budskap till dina nära - de kommer att växa tillsammans med dig. /Lena

 

Jennie

14 juli 2013 10:20

Så himla underbart inlägg som andas livsglädje mitt i det mörka som sjukdomen innebär. Jag hoppas att du snart blir friskförklarad och att det inte alls är cancer, att du en dag kommer att ha egna barn vid din sida. Och blir det inte så, så försök njuta ändå, livet har så mycket att ge. Kram!

http://jennize.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...