Ibland påminns man om roliga saker från barndomstiden eller ungdomen på de mest konstiga sätt. Idag uppmärksammade en av mina vänner en episod i högstadiet. Det var nämligen så att hennes pappa på den tiden var säkerhetschef på Moderna Museet i Stockholm. Inget märkvärdigt tyckte vi tills det en natt försvann tavlor genom taket för nästan en halv miljard svenska kronor. Då blev livet helt plötsligt lite mer spännande. Eller ja, iaf för oss tonåringar..

Vi gick i olika klasser jag och min vän, jag i B och hon i C. Därför var lunchrasten en naturlig samlingstid för oss på dagarna. Så där satt vi och åt och tokade oss vid vårt bord i den skräniga matsalen. Några bord längre bort satt en medelålders man i kostym. Jag lade märke till honom eftersom han stack ut gentemot alla andra där inne och eftersom jag visste att han inte var en utav lärarna. Till en början noterade jag bara att han satt där några bord längre bort och åt. Efter en liten stund inbillade jag mig att han hade ett osedvanligt konstigt sätt att äta lunch på. Han liksom åt och så tittade han upp och iaktog min vän med jämna mellanrum. Det var iaf den känslan jag fick. Hon satt med ryggen mot honom, men jag hade perfekt uppsikt åt hans håll. Till slut blev jag så nojig att jag släpade med mig vännen mot brickinlämningen, trots att vi inte ätit klart, med förklaringen att jag skulle berätta en jättestor hemlighet. Hon följde förvånat och nyfiket efter. Då märker jag hur den kostymklädde mannen, som inte heller ätit klart, tar sin bricka och börjar gå efter oss. Mina misstankar liksom bara bekräftades av detta så jag tog min vän i armen och började springa mot utgången. Mannen lämnade inte ens in sin bricka han sprang bara direkt efter oss.. Paniken börjar krypa sig på nu. Vart tar man vägen när man är 15 år och blir jagad av en okänd man i kostym?? Ut!! Gruset knastrade under fötterna där vi sprang, vännen allt mer orolig och undrande vad jag håller på med. Släpar henne med den sista biten innan vi kan vika av runt ett hörn. Där stannar vi och jag kikar spänt runt hörnet. Mannen kommer spingade efter!!

- Vi blir förföljda!! viskar jag med uppjagad röst.

- Äh, du menar han, säger vännen och pekar på mannen som nu står och tittar på oss från någon meters avstånd. Det är min bodyguard!!

- Bodyguard?? undrar jag.

- Ja du vet som i filmen. Jag får egentligen inte berätta något.. Han är från SÄPO. Efter de stal tavlorna har vi fått hotfulla samtal och de tycker jag behöver en livvakt.

Som vi har skrattat åt det här genom åren. Det fanns ju självklart ett allvar i hoten, annars hade hon ju aldrig fått skydd, men vi förstod ju inte allvaret i det hela då. Är man 15 år så är en egen livvakt ganska coolt och spännande. Vännen tyckte mest det var drygt att hon inte fick gå någonstans utan att livvakten måste köra henne och när hotet blåstes av var det ganska skönt att bli av med mannen i kostym.

Andra minnen kopplat till detta är hur jag kommer hem till vännen efter skolan. Det var mitt andra hem så jag visste vart extranyckeln låg gömd och hade inga betänkligheter så jag brukade till och med lyssna av telefonsvararen. Det gjorde jag den där eftermiddagen och det jag fick höra var ett kodat meddelande till vännens pappa. Den som ringde var Tommy Lindström och tillsammans lyckades de senare få tillbaka en del av tavlorna som blev stulna från Moderna. Inte med de sedvanliga svenska metoderna, då hade de aldrig fått tillbaka dem sa Tommy några år senare när jag intervjuade honom för en artikel när jag pluggade till journlist. Han är en fascinerande person Tommy, och vännens pappa också för den delen. De lekte inte bara detektiver, de var detektiver med mål och mening. Tommy hade förresten en väldigt intressant teori kring Palmemordet. Jag satt spänt och lyssnade i flera timmar i Tommys lägenhet inne i stan som jag blivit inbjuden till för intervjun. Men de teorierna kanske jag berättar om en annan gång..

Picasos Källan från 1923 som stals vid konstkuppen mot Moderna Museet.

Om du är nyfiken på Konstkuppen med stort K i Sverige kan du slå på TV:n nästa torsdag, då sänds en dokumentär om konststölden på Moderna.

TV3: Brottskod "Den största konstkuppen i svensk kriminalhistoria".

Ändhållplatsen.. 

Visste vad jag hade framför mig hela dagen igår. När jag kom hem skulle vi börja med det där som jag har förträngt så hårt att det först igår gick upp för mig att vi ska flytta nästa helg. Dröjde mig kvar på jobbet lite extra. Grämde mig. Vill inte packa, vill inte dela upp alla våra gemensamma saker i olika kartonger som till slut ska hamna i olika lägenheter. Tog mod till mig och tvingade mig till sist att åka hem. Till den älskade lägenheten vi valde tillsammans, med omsorg. Den ljusa fina, högt upp, med balkong i söderläge, nära vatten och natur. Den med ett tredje rum där vårt barn skulle få sova. Istället blev det prover och ännu flera prover i jakten på en graviditet och sen cancer och oändliga månader utan besked. Istället avslöjade sambon att han inte alls vill ha barn egentligen och förhållandet började gnissla mer högljutt än tidigare tills det kom att stanna vid ändhållplatsen. Och där står vi nu. Bland saker och kartonger som ska delas upp mellan oss. Bland brustna hjärtan och drömmar som aldrig blev.