Blev väckt ur min sömn idag av att telefonen ringde. Det var min privata gynekolog som ville kolla hur det går med lyckopillren och om jag hört något mer från KS. Jag sa att jag mår mycket bättre tack vare stämningshöjarna och berättade om de nya planerna för hysteroskopin i slutet av augusti och vad som kan komma upp till diskussion igen om jag inte blivit avsevärt mycket bättre. Hon rådde mig till att behålla spiralen i hopp om att det kan skjuta upp en operation och frågade om jag kan stå ut med de missfärgade blödningarna även om de nu inte verkar ta något uppehåll alls. Sedan önskade hon mig en fortsatt trevlig semester och sommar. Hon är så rar!! Jag fick till och med info om när hon går på semester så jag vet hur länge jag kan höra av mig till henne om jag stöter på fler problem. Känns tryggt att iaf ha en läkare som bryr sig och gör allt hon kan för att få mig att må så bra jag kan. Lite fler läkare som henne och kanske att jag kan återfå tron på läkarkåren.

Är det något jag lärt mig de senaste månaderna är det ju att man ofta har en övertro till läkarvården. Speciallt till svensk cancervård. Eller det hade jag iaf. Att jag ett halvår efter det första cancerbeskedet har jag ju fortfarande inte en säker diagnos. Jag är ett 'unikum' och läkarna diskuterar om det kan vara allt från ofarliga cellförändringar till att det redan är elakartad cancer. Patologerna kommer inte heller överens. Själv vet jag inte vad jag ska tro, jag är ju inte läkare, och jag vägrar tvingas ta ett beslut om operation så länge den samlade expertisen inte kan vägleda mig. Men jag är inte lika arg längre. Ilskan har lagt sig. Kanske försvann bitterheten med hjälp av lyckopillren. Det spelar ingen roll, det är skönt att ha släppt all den där onda energin. För det tär på en, det kan ge bränsle att ta sig igenom något, men i längden skulle jag nog säga att det är mest skadligt.

Idag när jag gick en liten kvarterspromenad med vovven kom det en tjej cycklande. Hon pratade och skrek upprört. Min reaktion var genast obehag. Nelson tittade också efter henne länge länge. Tänk vad dålig energi kan sprida sig som ringar på vattnet. Jag kom på mig själv att genast bli irriterad och sedan insåg jag varför och försökte skaka av mig det innan vi gick in igen. Att någon som man inte ens känner och som bara snabbt flimrar förbi i ens liv kan påverka en så negativt.. Det tror man inte, men man ska nog tänka sig för när känslorna svallar. För håller man fast för länge i den där tråkiga energin så drar den med en.

Farväl du dåliga energi, jag hoppas vi slipper ses på ett tag 

Matförgiftning är ingen lek. Känns som magen är fylld med frätande syra som pyr och lever om i mina tarmar. Ont gör det också. Har iaf slutat kräkas. Alltid något. Nu är det mest att springa på toaletten av andra orsaker. Vi skulle ätit lunch med mamma idag, men så blev det inte av naturliga skäl. Det var meningen att vi ska tapetsera våra nya kvarter med lappar om att vi söker dagmatte eller en dog walker till Nelson. Får också det bli en annan dag.

Har fått i mig lite mat och vätska nu. Har fått behålla det i snart en timme, men magen mullrar och bubblar oroväckande. Vi kravlade upp ur sängen vid tjugo över fyra idag. Tjugo över fyra. Helt galet ju. Sambon är mest bakis och vovven överhettad. Vi ligger alla utslagna i varsina hörn i vardagsrummet och lider i den höga luftfuktigheten. Får bli några timmars relax och sedan en sen långpromenad. Tur vi har en sådan förstående hund. Om någon har tips på saker att äta och dricka när man ätit något dåligt får mer än gärna tipsa mig!!

Over and out från soffan 

Min underbara Dora har varit på besök från Australien. Eller ja har, hon åker hemåt idag. Vi träffades igår på stan, det blev en hel del öl på Gården och en fet burgare. Skratten blev många och intensiva. Fick inte bara kramp i kinderna vid ett tillfälle.. Till slut satt både jag och Doran och höll i våra ömmande kinder i desperata försök att dämpa krampen. Tänk att man faktiskt kan skratta så mycket att man på riktigt får kramp. Vad säger inte det om sällskapet?!?! Vi skrattade tills vi blev utslängda. Vi hade knappt märkt att vi var de enda som var kvar på den gigantiska uteserveringen. Det enda som var viktigt var där och då och att vi fick några timmar att umgåsas till nästa gång Dora och hennes aussie kommer till Sverige. Vi smidde iofs planer om att ses halvvägs i Thailand till våren. Vore något att se fram emot om det blir tunga tider med sjukdomen i höst.

Utsikt från Gården.

Baksidan av det roliga var att jag vaknade innan klockan slagit 5 imorse. Illamåendes. Inte helt ovanligt för att vara mig, men idag kräktes jag. Så nu sitter jag här på soffan med en sur arom i munnen och tycker lite synd om mig själv. Har borstat tänderna flera gånger, men inget hjälper mot den fräna smaken. Känns som de många uppkastningarna frätt sönder halsen och bitar av hamburgaren från igår blivit kvar där i. Riktigt vidrigt!! Börjar tro det var något dåligt med den där burgaren. Jag brukar ju aldrig kalva dagen efter. Må så vara att ölen blev många, men oavsett brukar jag inte må såhär fjortisaktigt. Hade jag fått göra om kvällen hade jag endast hoppat över den fettdrypande burgaren. Idag får det bli vatten vatten vatten, och så en massa vatten. Spola igenom systemet ordentligt och hoppas jag får behålla något. Mår verkligen som vädret utanför fönstret idag.. Dessutom blir Svedala en Dora fattigare idag, igen. Saknar henne redan.