Att få vara så nära naturen i en vecka har fått mig att undra. Skulle jag njuta mer av livet om jag bodde på landet? Jag har alltid sagt att jag aldrig vill bo på landet. Gjorde ju det från tioårsåldern tills jag fyllde 20 år. Trivdes inte alls med det. Visst det var idylliskt och fantastiskt på sommaren, men vintrarna är långa i det här landet och även om somrarna är underbara så väger de inte upp för resterande mörka månader. Så nej jag vill nog inte bo på landet. Att ha ett torp eller en liten stuga någonstans i obygden skulle dock vara väldigt trevligt. Någonstans att åka på helgerna och semestrar. En plats där man kan andas och pyssla med vad man än känner för utan en massa grannar och trafik. Där endast naturens musik går att höra. Ett utekök att diska vid om somrarna. Några enstaka rabatter att odla blommor och kryddväxter i. Gärna en sjö eller hav i närheten där man kan sitta och låta sig hypnotiseras. En skog där man kan gå långa promenader och låta vovven springa löst.

Vackra vilda blommor. Inget tvunget, bara växer där de vill.

Jag trivs i staden. Tror att drömmen att bo på en mindre ort bara är en hägring. Drömmen går i pastell och kan sen aldrig levas upp till. Så jag tror som sagt att det skulle räcka med något litet och eget någonstans på vischan. En fristad som försätter pulsen i viloläge bara genom att öppna dörren. Ett ställe att varva ned på. Där inget är måste och allt är en njutning.

Tomten skulle kunna få vara mestadels bergig, med högt vilt gräs och otvungna blommor som växer där de själva vill. Lite trämöbler att olja om våren. En veranda med tak att sitta under när regnet droppar. Tvätten skulle få hänga på lina och dra åt sig av den förföriska doften som bara kläder som hängtorkat i det fria kan göra. Jag skulle måla och förbättra där det behövs, snickra lite där det krävs, men det skulle få vara lite charmigt ovårdat. Inget skulle vara perfekt, för mig skulle det vara perfektion.

Augusti känns så mycket närmre när jag kommit hem till lägenheten. Hem till post från KS och smärtans hus och en kallelse för att undersöka magen. Får inte äta vanligt på två veckor innan den undersökningen. Kul avslutning på semestern.. Då känns den där nya cellprovtagningen så mycket närmre än jag önskar att den vore. För bra är det ju ärligt att säga att det är med mig. Jag har en sån där härlig missfärgad blödning igen, trots att jag inte ens ska kunna blöda alls med hormonspiralen. Magen har gjort sig påmind även veckan i stugan, men det gick liksom lättare att ignorera värken när man kan sitta och titta ut över Mälaren samtidigt som man hör vindens rassel i skogen och hör fåglarnas läten precis intill. Nu när jag är tillbaka i verkligheten igen känns det mer skärmmande. För mitt beslut att inte operera mig kändes så bra och tryggt. Rätt. Säger tumör specialisten att jag måste så måste jag ju. Till viss del vore det skönt att slippa bestämma själv. Då kan jag aldrig anklaga mig själv för att ha tagit fel beslut. Samtidigt är det ju verkligen en operation jag är livrädd för. Speciellt som läkaren på smärtans hus sagt att jag förmodligen kommer vara en patient som kommer få mer ont än en genomsnittlig patient. Men det är inte så mycket smärtan som oroar utan vad de kanske kan tänkas hitta. Och fem veckors väntan på svar från patologen. Det var inte såhär jag hade föreställt mig hösten. För att det blivit markant bättre när de tar de nya proverna vågar jag inte hoppas på. Visst, slemhinnan har ju blivit tunnare av hormonbehandlingen, men betyder det att allt som växer därinne försvunnit?

Hösten skulle ju bli ny privat flytt, återkoppling till gamla kollegorna i och med jobbflytten, jobb och rehab för att ta mig tillbaka till handbollen. Nu kanske den inte alls blir som jag sett framför mig. Augusti känns helt plötsligt alldeles för nära en osäker framtid. Får göra mitt bästa för att njuta av all tid fram tills dess.

Njuter av utsikten under vår galna långpromenad i området runt stugan.

Veckan gick fort och vi kom hem smärtfritt. Ingen strejk strandsatte oss. Nu när vi väl ligger här hemma på soffan igen vore det nästan så man önskar så den gjort det. Hade gärna stannat lite längre, även om det ska bli skönt med en dusch utan panikartad stress. En dusch som kommer vara långt mer än fem minuter. Behöver inte chansa med balsameringen, rädd för att vattnet helt plötsligt ska bli iskallt. Att raka benen utan att behöva hyvla på i ren frenesi. Framförallt saknar vi inte myggen!! Men utsikten hade gärna fått följa med hem.

Sambon och jag har dessutom haft det riktigt trevligt, inte bråkat en enda gång. Jag har sovit en hel del, men jag har fortfarande svårt att sova längre än tre timmar i rad. Så jag har sovit lite på natten och lite på dagarna. Lantluften har fått mig totalt avslappnad, så att vi valde att hyra stugan redan första veckan på semestern var ett lyckodrag. Nu ska vi planera för resten av semestern. Som det verkar kommer det bli Göteborg, Tjörn och kanske Grinda eller Idre. När vi är hemma i stan ska vi göra dagsutflykter med Nelson och träna. Själv ska jag försöka hitta tillbaka till en god sömnrytm och ikväll vill jag se en bra film.

Här kommer lite bilder från veckan som gick..

Midsommarlunch vid Mälaren. Kunde känna vattenstänk från vågorna som slog in vid sjökanten.

Sambon lekte pyroman och eldade näsan en brasa varje kväll, vilket inte bara var mysigt, det hjälpte mot myggen.

Nelson badar från stugtomten.

Vår utsikt från verandan.

Nelson på sin första riktiga båttur. Han hoppade i från båten och simmade in mot ön vi besökte. För varje gång han simmade blev han allt mer självsäker och nu hoppar han i vattnet så fort han får tillfälle. Försiktigheten är som bortblåst.

Världens största geting, stor som en mindre fågel, invaderade vår stuga och sambon fick leka infångare.