Sist sambon kom hem skrev jag om hur bra allt var första dagen. Nu har vi hållit sams sen i torsdags. Inte en jättelång tid kanske, men det märks att han anstränger sig. Imorse bad han till exempel mig att gå och hämta hans plånbok som han glömt i badrummet. Han stövlade alltså inte bara in med skorna på som han brukar göra. För saken är att han alltid har glömt något inne i lägenheten när han väl snörat på sig skorna. Visst inte en stor sak alls, men ibland när man har gnagt på varandra för mycket så blir även de minsta saker stora. Vi har faktiskt pratat vänligt med varann och haft det mysigt och kärleksfulla. Så jag tror nästa vecka i stugan kan bli riktigt bra för oss. Intalar mig inte bara det nu, jag tror faktiskt på det. Ska bli mysigt att få egentid ihop, bara vi och Nelson såklart.

Nelson charmade precis sockorna av två små systrar utanför huset. De blev helt tagna av att han är så söt, vår tjocka lilla pälsboll. När de bad honom att sitta och ligga så gjorde han det. Nyfiket nosade han på dem och storesystern var modigare än lillesystern, som inte riktigt vågade klappa på Nelson utan att gå upp i höga C. Trots de höga ljuden och de yviga rörelserna var han lugn och lät sig klappas och gosas. De var hur imponerade som helst.

- Hoppas vi ses snart igen Nelson!! ropade de små när vi sa adjö och traskade hemåt igen. Härligt att se att han är så lydig även med andra än matte och husse. Nu sover vilddjuret igen. Han är verkligen inte alls sig lik, även om han brukar vara lugn hemma så sover han inte såhär mycket i vanliga fall.. Ja ja, det vänder snart. Hoppas jag!! Själv ligger jag på soffan och vilar med balkongdörren öppen och gardinerna fladdrande i vindpustarna som letar sig in. Riktigt skönt och inga måsten. Stor skillnad på att vara sjukskriven och ha semester vill jag lova. Kan redan känna hur jag trivs med lite riktig ledighet. Och värken? Jo, den är där, men alls lika ofta.

Och vem kan inte förstå småtjejerna, han är ju hur söt som helst!!

Somnade utan öronproppar, var så trött att det faktiskt gick. Ville ju inte sova genom ytterligare ett kissinferno. Vaknade långt innan klockan slagit fyra. Gick upp, tittade till Nelson och sökte igenom lägenheten efter pölar. Ingenting. Jag tassade tillbaka till sängen, lade en arm om sambon och somnade om. Somnade om!! Det ni. Det är inte varje dag det händer. Undrar om jag är såhär trött efter att ha  jobbat med feber igår? Kanske är den nya sömntaktiken som sjukgymnasten rekommenderade? Eller var det glaset med Martini som gjorde susen? Jag väljer att tro det var Martinin. Det borde rimligen innebära att jag bör ta ett glas innan sänggående varje kväll. Mmm, så får det nog bli. Martini får bli min sommardrink, min alldeles egna sömnmedicin.

Vaknade till igen strax efter åtta. Lite snuvig fortfarande och med en lätt huvudvärk. Sängen var tom och av känslan att döma var inte Nelson hemma heller. Det tog några minuter sedan rasslade det till i låset och mina killar kom in efter en långpromenad runt närmsta sjön. Nelson var faktiskt ovanligt pigg, men andades häftigt och hade inte alls något emot att hoppa upp och pusta ut i sängen. Sen blev det frukost och medicinering och rengöring av alla såren kring hans öra. Och den snälle vovven han bara lägger sig tillrätta och låter mig pilla bort sårskorpor, var och vätska. Som om det vore det mest naturliga i världen. Det ser faktiskt mycket bättre ut på sårfronten. Speciellt i öronen. Nu är det faktiskt mest såren under vänstra örat som är störst och de beror på att han är där med sina vassa klor och kliar. Så det är ett evigt passande nu. Han kan inte ha tratt, det skulle bli för varmt och så skulle det inte läka av den orsaken. Men nu ligger han och tittar ut genom balkongdörren från soffan. Han har snott husses plats när han dragit iväg på ett 13 timmars pass. I helgen har vi dagarna för oss själva. Ska nog krypa ner bredvid min kära lilla tröttvovve och sova lite till jag med. För jag är fortfarande trött. Jag har många månaders sömn att ta igen.

Vår vackra Nelson poserar för husses kamera.