Ögonen är åter igen röda av alla tårar. De vill inte ta slut. Fan!! Ska inte de där jäkla lyckopillren hjälpa? Tankarna gnager, kommer jag inte klara av den enda behandlingen mot cellförändringarna då? Ska jag ge upp gullkroppshormonet trots att den hjälper för att den samtidigt stjälper? Dipparna ner i mörkret är djupa även om detta är den första sedan jag började med de där glada pillren. Har ändå höjt dosen efter instruktion från min läkare. Så får väl försöka hålla ut och hoppas på att alla mörka tankar snart ljusnar.

Idag var det TV och ett ledsamt blogginlägg som öppnade slussarna. Så spinner tankarna vidare, till nästa hållplats. Tänk om jag skulle bryta ihop såhär på jobbet eller på väg till eller från jobbet? Fy fan vad pinsamt!! Det har varit nära några gånger, men hittills har jag hunnit hem innan det brutit ut på allvar. Kanske är det alla timmars sömn som jag ligger back. Hjälper inte ens med sömntabletter när det är som värst längre. För efter en vecka utan sömn är man trött, efter flera månader utan riktig sömn är man slut. Man ångar på på sparlåga. Till slut måste man få sova, men hjärnan vill liksom inte stänga ner, och när den väl gjort det vaknar jag senast halv sex varje morgon. Ibland redan innan klockan slagit fyra. Så jag orkar inte ens hoppas på en god natts sömn längre.

Godnatt ni som kan

Idag fyller min pappa år. Vi har inte haft någon kontakt de senaste åren. Idag gjorde jag något jag inte gjort på 5 år. Jag gratulerade min pappa på hans födelsedag. Han blev glad, men när jag frågade hur läget var svarade han att han var nervös. Det har varit känt ganska länge att han har förändringar på prostatan, därför har han regelbundet tagit prover var tredje månaden. Nu hade han helt plötsligt fått en kallelse till KS. Obehagskänslan växte sig genast stark och pappa lovade att återkomma när han varit hos läkaren. Eftersom jag inte kunde komma ihåg vilken tid han skulle till KS höll jag sedan koll på min telefon ungefär var 30:e sekund tills han ringde strax innan kl 14. Jag satt dock i ett möte och kunde inte svara, men på slaget 14 studsade jag ut för att förhöra mig om hur det gått. Proverna var bra, men de vill ändå operera. Innan han blir för gammal och efterdyningarna av en operation blir för stora för kroppen. När man ändå kan välja att låta kroppen läka bättre och utan större risker så kan det vara bästa alternativet. Så senast september ska pappa bli opererad med robotteknik på KS. Jag hoppas självklart det går bra!! Och lite funderade jag på ärftligheten.. Om prostata- och livmodercancer är nära besläktat..

Det här är mitt 200:e blogginlägg sedan starten i december förra året. Mycket har hänt. Har gått från förtvivlan till klarhet. Börjar märka att huvudet är på väg tillbaka. På väg att hänga med i svängarna igen. Märks speciellt på jobbet. Helt plötsligt har jag börjat få lite koll, och det är inspirerande. Det är definitivt jäkligt nödvändigt känns det som också. Vill inte förlora mitt jobb!! Trivs ju som bara den. Så det enda som egentligen känns jobbigt just nu är mitt förhållande till smabon. Hur det kommer sluta kan bara framtiden utvisa. Just nu behöver jag semester! Längtar efter att bara få vara. Måste få lite lugn och ro och möjlighet att samla ihop mig. Stärka mig.. Först då kan jag ta mig vidare på riktigt. Läkningen har bara börjat..