Kommer på mig själv att förtränga. Har inte gått tillbaka till kuratorn. Tog mig två veckor att skaffa en tid hos husläkaren. Folk ställer frågor jag inte har svar på. För jag vill helst inte behöva tänka just nu. Jag vill bara göra. Jobba och skriva av mig. Hjärnan har gått på högvarv så länge och jag orkar inte tänka på framtiden. Den får bli som den blir. Vill inte känna, bara vara. Vill bara att jag ska vakna och så ska allt vara över. Likt en otäck mardröm. Skulle till och med kunna stå ut med den där obehagliga känslan i magen som man vaknar upp med efter en riktigt hemsk dröm. Bara jag skulle få vakna upp till en annan verklighet. Kanske får jag sova inatt. Och drömma att allt är bra igen.

Skulle kunna tänka mig att drömma mig hit, sitta där i sluttningen i gräset och fiska.

Alltså vad hände? Jag fick ont igen efter jag var hos läkaren. Hur känslig kan en mage vara egentligen?!?!? Han palperade ju bara lite lätt över magen, och visst den var lite öm, men nu har jag så jäkla ont, igen. Och ont i huvudet. Blä!!  Sa jag att jag jobbar hemma idag för jag kände redan imorse att jag inte var helt hundra. Var inte det igår heller, men körde på. För jag vill ju så gärna!

Usch vad jag känner mig gnällig. Chattade med gamla kollegan som slutar på "Firman" nästa onsdag. Som tur är blir hon kvar i trakten så vi kan luncha när jag flyttar dit, där hon är, med jobbet. Hon fick mig iaf att skratta. Påstod att jag inte är den som gnäller, men det gör jag ju här. Visserligen är det här ju min kräkhörna, men känner mig på tok för negativ idag. Gamla kollegan fick mig dock att skratta..

Kollegan:

Mår du bättre nu när du orkar med Daghemmet solblomman? :)

Jag:

haha jodå det är bättre

hoppas det håller i sig

men mkt springa till läkare nu.. SUCK!!

Kollegan:

*håller tummarna*

Jag:

vill bara att det ska ta slut

Kollegan:

Fattar inte att dom inte hittar vad det är!

Jag:

nä helt sanslöst

Kollegan:

Du om nån är ju dessutom inte gnällig.

Gissar att hade jag varit i din sits hade jag legat i kuvös nu *haha*

Min smärttröskel är löjligt låg

Tänk...."slå i tån" MAX

Jag:

haha kuvös... hahaha

Kollegan:

Sen är det ambulans vettu

Jag:

dagens skratt, tack!!

Det surrealistiska att prata bajs, blod och andra "mysigheter" samtidigt som det dunkar hög musik från alla studentflak på gatan utanför.. Glada ungdomar som vrålar ut sin glädje, visslar i sina pipor och basen som vibrerade i fönsterkarmarna. Samtidigt satt jag därinne och pratade om mina långvariga bekymmer med magen. Min husläkare ursäktade och försökte se så allvarlig ut som möjligt. Jag gjorde detsamma, men jag försökte samtidigt hålla mig för skratt. Helt sjuk upplevelse haha!!

Fick två remisser av min husläkare, en till gastroenheten på Sophiahemmet och en till Endometriosteamet på SÖS. Får väl en tid till hösten. En sak är säker och det är att något är fel. Helt klart väldigt fel, och jag är lite orolig för vad det kan tänkas vara, men jag försöker tänka bort allt det här nu. Vill bara få vara ifred, ledig från allt spring till läkare, sjukgymnaster och provtagningar. Behöver tid att hämta mig från halvåret som passerat, så om det inte blir värre igen under sommaren så tänker jag inte protestera om jag inte blir kallad förrän till hösten.

Vissa saker är pest, men de behövs ändå. Idag ska jag till husläkaren med min trasiga mage. Det ska dras igång en utredning som kanske förhoppningsvis ska få stopp på den förbaskade värken. För även om den kommer mer sällan, så kommer den fortfarande på besök varje dag. Vill inte ens tänka mig vilka "härliga" undersökningar de nu ska hitta på för att finna felet med min mage..

Ska begära en remiss till Endometrioscentrum på SÖS. Mamma lyckades nämligen träffa en herre vars dotter i samma ålder som mig har endometrios. Han kände igen mina symtom och tipsade om en kvinnlig läkare där. Hon har kunnat hjälpa hans dotter. Så vi får se. För samtidigt som jag inte vill ha den där vedervärdiga sjukdomen, så vore det ändå skönt att veta vad det är som orsakar min smärta. Så jag ser blygsamt fram emot ett slut. En ändelse som slutar med kunskap och beprövad behandling. Så jag hoppas, men jag vågar inte tro..