Sambon är på resa med jobbet. Han är utav de där med tålamod så stort att han kan jobba med utvecklingsstörda människor och göra det med glädje. Som hela tiden strävar efter att utveckla sig själv i sitt bemötande så att hans assistans ska ge andra männsikor en bra vardag. Men även vardagen behöver semester. Så den här veckan har han, en kollega och en s k "brukare" (= person som brukar service på ett boende för handikappade) varit iväg utomlands. Som avslutning igår tog sambon med K för att åka vattenrutschbana. Men K slängde sig bakåt och slog i huvudet och landade i bassängen nedanför med ansiktet ner. Livlös. Sambon stormade självklart till K's undsättning och med hjälp av två andra killar kunde de dra upp K. De fick K att kvickna till och de kunde ta en ambulans till sjukhus. Efter en CT-scan och övervakning blev de upplockade av en av hotellets bilar och fick åka "hem". En spännande äventyrshistoria om en hjälte rikare.

Tråktanten i mig vill säga att "ja så går det" .. när man inte tänker sig för utan bara slänger sig rakt ut. Men mest är jag glad att det slutade bra ändå, och lite ledsen är jag att jag inte vågar slänga mig rakt ut. Kanske är det bara avundsjukan som jagar fram tråktanten, kanske är det avsaknaden av mod, kanske är det för mycket försiktighet eller kanske bara en gnutta för mycket förnuft..

Igår var jag totalt osocial, idag är jag grinig och trött. Låg på soffan och körde filmmaraton, gick inte ens utanför dörren, trots det fina vädret utanför fönstret. Jag drog för gardinerna och valde att tina saker från frysen istället för att orka gå och handla något att äta. Vitlöksbröd och räkor. Utanför de gardinskymda fönstren pågick nationaldagsfirandet för fullt. Hade ingen lust. På något sätt var det ändå ganska befriande att "bara" vara.

Pallrade mig iväg till jobbet idag med, om än sent. Hade ont redan innan jag klev ur sängen. Blixtarna avlöste varandra och höll mig fången. När jag äntligen tagit mig in i duschen ringde det på dörren. Utanför väntade fastighetsskötaren. Jag har försökt få honom att fixa några grejer sedan i december förra året. Så när han nu äntligen stod där utanför var det bara att dra på sig sambons jättestora badrock och söla vatten över golvet hela vägen ut i hallen. Dryg var han också. Bättre start på dagen kan man ha.

Den tråkiga stämningen satte sig som en tumör på humöret. Huvudet var inte heller med. Gjorde en massa konstiga missar idag på jobbet. Läste inte tillräckligt noggrant, var inte tillräckligt vaken och besvärade kollegan för saker jag inte fick pli på. Som tur är verkar kollegan ha ett tålamod med mig. Själv skäms jag. Pratade med chefen och kom åter igen på mig själv med att skämmas. Det känns nästan som att det skulle vara så otroligt att jag inte lyckats få en diagnos att folk måste tro att jag ljuger. Att folk liksom inte ska tro på mig. Så jag skäms faktiskt. Ibland känns det nästan som att det är mitt fel att jag inte fått en diagnos. Ännu jobbigare blir det att fylla i papper till F-kassan. Vad är du för sjuk eller vilken diagnos har du fått som gör att du inte kan jobba? Ja alltså de vet inte om jag har cancer, nu har jag inte vetat i ett halvår. Jag har buksmärtor. De kommer och går och ingen vet vad det är heller. Jäkligt lätt att fylla i de där raderna.. MEN nu är det gjort iaf. Igen. Får se om jag får några pengar efter att tumör specialisten rört till det så jävligt med min sjukskrivning att jag knappt vet hur jag ska förklara hur det blivit som det blivit. Först halvtidssjukskrivning och sedan i efterhand heltid, men så har jag jobbat också, vilket ställer till det. Helt avigt.

I samtalet med chefen fick jag känslan att tålamodet är slut nu. Han förstår att jag måste prioritera min hälsa. Måste gå på sjukgymnastik, KBT, vidare provtagningar och nu ska jag även påbörja en utredning av magen. Varför det "blixtrar". Men jag har ingen förhoppning om att få något svar där heller. Läkaren på smärtans hus sa till och med att det väldigt ofta är omöjligt att diagnostisera buksmärtor. Men något fel är det. Igår blödde det helt oprovocerat. Inte normalt! Åter till chefen och min känsla av att tålamodet börjar tryta. Vi kom iaf överens om att se hur det går efter min semester. Fungerar det inte måste vi låna in hjälp som kan hjälpa till med mer avancerade uppgifter. Dessutom kanske min jobbroll ska göras om så att man ingår i en "admin pool" och isf får jag en ny chef, dvs assistenten ovanför mig. Kände mitt mod sjunka. På något sätt lyckades jag dock få upp arbetsångan mot kvällen och jag gick inte från kontoret för efter klockan 19. På vägen hem pratade jag kort med Doran. Verkar nu kanske till och med som att vi inte kommer kunna ses alls. Och inatt kommer sambon hem. Själv känner jag mig bara totalt avdomnad. Trött.