Gick ganska bra på konferensen idag även om jag fick åka hem med en jäkla värk. Det var kul att vara med igen. Att vara en i gänget igen. Det är viktigt. Men när jag satt där på eftermiddagen och värken började göra sig påmind och ögonen inte ville något annat än att slå igen butiken så kom den där hemska känslan över mig. Tänk att det hunnit gå nästan ett halvår sedan jag fick cancerbeskedet i den här stugan. I det där lilla grupprummet precis bredvid hallen. Hur de andra i ledningsgruppen måste reagerat när jag springer ut för att stänga av min telefon som ringde argt i min jackficka, för att sedan falla ihop på golvet i chock, gråtandes. Måste varit en så konstig känsla för dem. Jag var så chockad att jag inte riktigt var med längre. Och av alla höga chefer skickade de ut en fantastisk kvinna. Som vi efter dagens learning session fått veta är väldigt "gul" enligt en sådan där personlighetsanalys. Gul = relations orienterad. Med tanke på hur många "röda" chefer vi har i gruppen var det verkligen ett lyckodrag att det blev just hon som de skickade ut till min undsättning. Röd = resultat orienterad. Hon fick mig att börja andas igen och pratade med mig tills jag kunde säga sammanhängande meningar igen. Idag när jag satt där med värken gryendes i magen så kom tårarna. Gömde dem i handen. Tänk vad jag gick igenom där i rummet jag nu undviker som pesten. Tänk att det gått så lång tid sedan dess. Jag har fortfarande inte kommit fram till slutet av den resan jag kastades iväg på då. Undrar fortfarande vart den ska sluta.. 

Har ju haft "lite" svårt att acceptera att jag kommer ha ont resten av mitt liv. Inväntar tid till KBT träning, men jag har ändå tänkt en del kring det där med acceptans. För jag har svårt att förlika mig med att ha ont resten av mitt liv. Jag vill inte sluta hoppas på att det en dag kommer gå över, så igår tog jag upp det med sjukgymnasten på smärtans hus. Hon förklarade då att jag inte alls behöver sluta hoppas. Att det mer handlar om att acceptera smärtan när den är där så att jag kan lägga energi på rätt saker just då. Det kan jag acceptera. Så det där med KBT för smärta kanske inte är så dumt. Vi får väl se när jag kommer dit..

Trots att jag är så trött att jag mår lite illa och har ont i huvudet så vaknade jag innan kl 4. Så nu sitter jag och min whiskeyröst här och väntar på att åka iväg på konferens. Sedan jag fick cancerbeskedet i den där scoutstugan vi brukar hålla våra konferenser i så har jag bara varit där lite flyktigt. Idag och morgondagen blir de första heldagarna sedan den där Luciadagen förra året. Idag firar jag dessutom att jag inte ska operera mig. Visst, det är lite läskigt att det kan vara cancer och att jag väljer att inte operera mig just nu. Samtidigt så känner jag med hela kroppen att jag inte alls var redo att ta beslut om operation själv. Hade de med säkerhet kunnat konstatera att det är cancer så hade jag ju låtit dem operera mig, men nu är det ju inte så. Min privata gynekolog som jag träffade igår tycker jag borde vara underlag för flera artiklar eller en avhandling. Kul att man är så intressant.. Vet inte om jag börjar ångra de där lyckopillren också. Munnen är som en öken. Blir till att köpa gurgelvatten så jag inte får mitt första hål i en tand. Får väl hoppas de får vara värda det, men lite nojig är jag. Alltid tyckt att det är läskigt att leka med folks känsloyttringar med piller. Hur ska man veta att man är glad för att man verkligen är glad liksom? Lite nervös att jag började ta dem just nu också eftersom jag ska vara på konferens med ledningsgruppen i två dagar. Tänk om jag får nå kokosymtom och blir helt knäpp där i stugan.. Nä, jag väljer att tro att det kommer gå bra. För då gör det ju det.