Att något så ytligt som lite shopping kan få en på bättre humör. Mellansyster kom och plockade upp mig. Vilket skulle visa sig va turligt eftersom jag såklart fick satans ont igen. Så går det när man passar på lite för mycket och "jag ska bara".. Har röjt i lägenheten idag. Flera veckors prylar och skit som jag inte orkat ta hand om förrän idag. Ilska och tårar visade sig vara precis vad som behövdes för att få det gjort. Så jag har jobbat hemifrån, gråtit, städat och gråtit om vartannat. Så lite värk skulle fan inte få stopp på mig när syrran så äntligen stod där utanför och väntade. Det har hittills kostat mig tre värktabletter, men fick liksom vara värt det. Vi hade hur trevligt som helst!! Det var faktiskt en lättnad att komma utanför dörren. Bara det lilla gjorde så mycket.

För att sona mina synder som komma skulle, betalade jag alla räkningar (förutom hyran då) innan jag drog iväg. Hade mer över än de 64 kronor som var bottenrekordet förra månaden, tror jag. Så tyckte jag hade rätten på min sida när jag och syrran gick loss på H&M, Jysk och Panduro. Fick med mig jeans, lakan, en skjorta och akrylfärg hem. Men framförallt så fick syrran mig att skratta och tänka på annat. Det kan vara den allra bästa sortens medicin!!

Så här fungerar svensk cancersjukvård.. INTE ALLS!! Fick till svar av kontaktsköterskan att de inte kunde hjälpa mig att ta ut den där jävla spiralen, och hon sa det med vetskap om att den tidigaste tiden jag kan få hos min privata gynekolog inte är förrän den 24 juni. Hon sa det även fast jag förklarat att sprialen inte var något jag hade önskat, det var ett test för att se om gulkroppshormon i låg dos skulle kunna fungera för mig hade ju tumör specialisten sagt när hon övertalade mig att göra ett försök. Och nu kan de inte ansvara för att se till att den försvinner när det visade sig att det inte funkade?!?!? Less jag blir. Hon sa det också med vetskap om att jag mår psykiskt dåligt av gulkroppshormon och att min nya "hobby" är att gråta. Hela tiden.. Alltså näää, de tyckte att jag ska ringa omkring till olika gynmottagningar för att se om det finns någon tidigare tid. Eller varför inte kolla med traktens ungdomsmottagningar säger hon sen. Alltså nu var det ju ett tag sen jag gick dit, men jag kan inte tänka mig att de inte tar emot någon som mig, som är 30+.. Och nej det skulle mycket ritkigt visa sig, en googlesökning senare, att alla ungdomsmottagningar i Stockholm har en övre åldersgräns på 23 år. Bara ett decennium för sent att ringa då.. Och detta sitter människan och säger samtidigt som hon har mitt personnummer framför sig. Nog för att jag säkert är minst 30 år yngre än snittpatienten på kvinnokliniken men.. 

Försökte att inte gråta med kontaktsköterskan i telefonluren, försökte att inte skrika något elakt. Jag behöll min behärskning och jag tror att jag till och med försökte skämta lite för att lätta på stämningen. När vi lagt på googlade jag gynmottagningar i min närhet och insåg snabbt att det inte var så enkelt att hitta några. Fick en idé och ringde vårdguiden. Bingo! tänkte jag. Eller nja, de sa bara iskallt att "ja de senaste åren har det varit särskilt svårt att få tid till en gynekolog". Suck!! Så tillbaka på ruta 0. Igen.. Jag ringde tillbaka till min privata gynekolog och fick mig denna gång lovat, av sköterskan på mottagningen där, att hon ska ringa upp mig om en vecka. Hon är ledig denna vecka. Inte hennes fel. Ingens fel. Men jag tycker att det är rent ut sagt ruttet av dem på KS att förorda en behandling jag är väldigt tveksam till, och sen när den visar sig att jag mår dåligt av den då får jag höra att de inte tänker hjälpa mig att bli av med skiten.. Börjar snart tro att jag klivit in i ett avsnitt av "Punk'd" där jag har huvudrollen. Eller är det mig det är fel på?? Överdriver jag och begär för mycket??

Slutade inge vidare igår. Det som började så mysigt när sambon kom hem.. Han somnade en stund med sitt huvud mot mig och min hand över hans rygg. Sen blev natten sen och vi skulle dra oss i säng. Nelson och sambon skulle ju upp och ta 6-tåget till Tjörn. Men då tyckte sambon att det var dags att dra igång ett bråk. Jag försökte ducka för inviten, men tog sen tyvärr hela betet. Så vi gormade och skrek och avslutet hängde i luften. Och nu har killarna dragit iväg. Och jag? Jo jag gråter. Sov gjorde jag knappast alls och nu har jag en tung kappa av ledsamhet hängandes över mig. Den skaver och gör ont..

Försökte ta tag i det enda jag kan göra för att få lite kontroll över känslorna iaf, men den tidigaste tiden som var möjlig att få var den 24 juni. Jag är inte ens hemma då. Så jag ringde till kontaktsköterskan och det första jag märkte var hennes ton. Den var hård och kort. Hon var sur för att jag skickat mamma på henne när jag blev så besviken på henne senast. Vilket jag kan förstå till viss del, och när vi pratade framkom det ju att jag hade missuppfattat henne (enligt kontaktsköterskan då). Hon måste tagit väldigt illa vid sig eftersom hon sa "äh skit samma" som en tonåring när hon antydde att jag inte förstår hur det fungerar på hennes arbetsplats och mer bestämt vem som ansvarar för vad. När jag gav numret till mamma gjorde jag det för att jag verkligen fick ett totalt frispel på både sköterskan och tumör specialisten. Var trött och ledsen på allt vad läkare och sjuksköterskor heter, och ville inte veta av dem mer. Jag menar oavsett: Hur många dagar behöver de på sig för att skriva ut medicin som tagit slut?

Jag inser nu till mitt förtret att jag aldrig skulle bussat mamma på kontaktsköterskan. Tyckte visserligen de förtjänade det då, mamma var ju arg å mina vägnar och sa säkert precis vad hon tycke och tänkte om dem. Men relationen med den där sköterskan är helt körd nu. Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra nu när jag behöver något från dem.. Kommer nog bara ringa i extremt nödfall, helst inte alls. Det lät dessutom som att det inte skulle vara mitt val att ta bort spiralen, hon skulle fråga tumör specialisten hette det. Likaså med sjukskrivningspapprena. På frågan vem som ska operera mig eller hur lång väntetid det är till operation med robbot fick jag ett telefonnummer som jag själv kunde ringa tyckte hon. 'Message received'!!

Så vad gör man när man håller på att gå helt i kras både känslomässigt och kroppsligt? Vilket lim ska jag använda? Det finns grader i helvetet brukar man ju säga, känns som att jag är där idag. Så ofantligt jävla ledsen just nu!! Känslan att få sitt hjärta utslitet och alla oklara villkor kring min fortsatta existens slängda i ansiktet på mig samtidigt är obeskrivlig. Jag hoppas verkligen att jag en dag kommer kunna se tillbaka på den här perioden och säga "jag gick genom eld för att ta mig hit". Och 'hit' ska då betyda någonting bra. Hit ska vara mitt eget paradis på jorden. För jag är fan värd det!!

Till mitt framtida jag: såhär underbart bra vill jag att mitt privata paradis ska vara! Jag sitter gärna på Byron Bays stränder om kvällarna och ser på när surfarna ger sig ut för att fånga sista vågen för dagen. "Hit" vill jag gärna komma för att se tillbaka på den här svåra tiden.

Börjar känna mig stressad av att bli helt ensam hemma. Känns inte alls bra! Fått höra av en kompis som är särbo att de första dagarna är de värsta, sen brukar tiden rulla på. Jag hoppas de första dagarna blir snälla mot mig och killarna sen bara står utanför dörren och ringer på. Men jag är även stressad över min ekonomiska situation eftersom jag återigen inte vet hur räkningarna ska bli betalda denna månad. Så är det att vara sjukskriven, även om jag till och från "bara" är det på halvtid. Det där med att man ska få ut 80% av lönen får jag inte ihop riktigt, det är inte det jag får ut iaf, men så är jag inge vidare på att räkna.. Den här månaden får jag förmodligen låna pengar av mamma. Har redan förvarnat henne. Det tar dock ändå inte bort känslan av hjälplöshet. Jag brukar alltid klara mig själv. Nu har det också tagit stopp. Så det är ännu en anledning till operation, för annars kommer jag gå under ekonomiskt. Måste verkligen bli frisk. Nu!!

Det är intressant att man kan bli stressad av att göra mindre, när det enda jag vill är att kunna göra mer. Livet är konstigt..