Idag är sista dagen med Nelsonskap på över två veckor.. Så det gäller verkligen att passa på att fylla alla reservoarer med gos och kärlek. Kommer verkligen sakna min lills sammetsboll!! Ingen som kommer komma och lägga sitt huvud på sängkanten och andas på en tills man vaknar. Bara för att han tycker att det räcker nu, matte måste upp och ge mig mat. Och inte blir man arg heller, för vem kan motstå de där stora bruna själfulla ögonen som genomborrar en och alltid träffar hjärtats allra ömmaste punkt. Inte heller någon som kommer studsandes när man kommer hem och viftar så mycket på svansen att man tror att hela bakpartiet ska lossna. Åh vad jag kommer sakna min kära Nelson när han är på Tjörn och härjar!! Samtidigt som Doran ska det visa sig. Så hon sa att hon kommer springa runt på ön och leta efter honom haha..

När regnet lättade passade vi på att gå på lunchpromenad. Först blev vi sinkade av värk och tvungna att stanna vid kajen så jag kunde ta igen mig. Medan Nelson passade på att undersöka sin omgivning där vid kajkanten passade jag på att beundra utsikten. Alltid något trots värken!! Vi lyckades även bli överraskade av ett nytt och kraftigare regnfall, som Nelson frenetiskt försökte fånga i sin mun. Tossiga hund!! Så söt att jag inte kunde hjälpa att klucka högt av skratt där vi gick på trottoaren och försökte "skynda" hem. Gick sådär att snabba på honom. Nelson förstod inte alls varför matte drog honom efter sig i kopplet medan han hade hur lajban som helst i det där roliga blöta som föll från himlen. Nu har vi precis kommit in och han står istället och beundrar regnet genom den lilla öppningen jag lämnat ut till balkongen. Knäpp vovve.. Men söt!!

Åh vad jag kommer sakna min lilla pälsboll när han åker till Tjörn imorgon!! Vems päls ska jag nu gräva ner mina händer i och söka tröst hos? Kommer bli fest när han kommer hem igen om drygt två veckor

Idag är det mors dag i Sverige. Det var faktiskt sambon som började leta efter något att ta med sig till sin mamma när han och Nelson åker ner för att hälsa på imorgon. Så vi stod där i den fina blomsterbutiken på KS och pillade på alla möjliga små grejer innan vi köpte våra små presenter. Min mor kom förbi redan igår och då passade vi på att utbyta presenter. Jag fick ett antikt engelskt skrivbord och mamma fick en söt liten ljushållare med ett hjärta och sockersöt text utanpå. Mammas fästman var med och vi drack kaffe alla tre på balkongen i den stekande solen. En trevlig stund. Förr i tiden var det mer seriöst med hur man firade sin mor.

Ska man följa ovan anvisning så skulle jag egentligen bara behövt skicka ett telegram eller ett brev. Det häftiga i att få ett telegram (går de ens att skicka längre?) ska inte föraktas. Och även om det är väldigt trevligt att få ett handskrivet brev, för hur ofta får man det nu för tiden? Så valde vi att ses istället. Mycket trevligare!! Så för alla utflugna barn vore det en dagens anvisning. Skrive ett brev (för hand!), skicka ett telegram (om det går?) eller ännu hellre träffas på riktigt.

Till en början tänkte jag inte så mycket på dagens innebörd, mer än att jag planerade in hur mamma skulle firas då. Det var först när jag vaknade strax efter 7 imorse och loggade in på FB jag såg hur alla med perfekta liv blev firade med frukost på sängen av sina barn eller män. Det var först då jag insåg att det kommer jag förmodligen aldrig få uppleva. Och det tar inte mycket för en gulkroppshormonstinn tjejs ögon att vattnas.. Så alla ni mammor där ute, tänk på att det inte alls är en sådan självklarhet att få bli firad på mors dag av sina barn. Läste igår på FB:

"Såhär dagen innan mors dag så sänder jag en tanke till alla ofrivilligt barnlösa då det är deras dag idag. Efter att ha varit en av dem ska jag i morgon få fira min första mors dag med min underbara lilla tjej"

Jag tänker fortsätta hoppas att jag får skriva något sådant någon gång, även om det inte är särskilt troligt. De ofrivilligt barnlösas dag är inget man firar, knappt något man uppmärksammar, men jag hoppas det sänder en tanke till alla de som bara tar det för givet, ja nästan tror det är en rättighet att få barn, att så är det inte. Inte för alla. Så sluta klaga och gnäll om hur jobbigt det är att vara småbarnsförälder och vilken sanslös stress det medför. Eller lägg undan alla sådana funderingar och käsnlor för den här dagen iaf. Njut istället lite extra idag, alla bra mammor där ute! För det här är Er dag, följda anvisningar eller ej..

Det är nog jäkligt lätt att få en släng av hypokondri när man har cancer. Man känner gärna efter lite extra. Tror det mest beror på oro, rädsla för att det ska dyka upp något nytt som gör diagnosen sämre än hitills sämst. Men jag tror också det beror på att man blir så sjukligt beroende av hur ens kropp fungerar för stunden. Har jag inte lite mindre ont nu? Jo, så är det nog. Då passar jag på att diska! För allt handlar liksom om att passa på. Hela ens tillvaro kommer faktiskt att handla om att anpassa sig till de där gyllene stunderna och då måste man passa på. Som igår då jag passade på att röja hemma, tvätta och ta en extra promenad med Nelson på kvällen.

Rogivande vy på kvällspromenaden. Jag passade på att knäppa kort.

När vardagen stulits från dig och kontrollen över ditt liv och din kropp inte längre är din känner du gärna efter lite extra. För det är antingen det eller att förtränga det som gör ont eller det som ständigt pockar på uppmärksamhet i tankevärlden, frågorna. Vet inte vilket som är bäst eller sämst. Ja lider lite av både och. Hypokondrin ledde till en självdiagnos, en misstanke som senare har bekräftats även av läkare: endometrios. Med hjälp av det fina verktyget 'förträngning' har jag lyckats få tiden att gå igen. Den 23 maj kom och gick. Vakuumet består. Dödläget. Det är då man tar till humorn som ett sätt att bearbeta. Det är då man behöver skratta som allra mest!!