Nånstans i landet lagom funderar jag på att lägga locket på. Tydligen får jag inte ens bli irriterad på att Robben filmar, i mitt tycke för ofta för att det ska vara sportsligt.

- Du är så arg jämnt!!

Och ja, det sägs att jag är rätt arg just nu. Men absolut inte jämnt. Och än sen då? Låt mig vara det då! Tycker lite jag har rätten på min sida efter 164 dagar utan diagnos och ett antiklimax i torsdags utan dess like. Visst, jag var arg innan och jag är arg nu. Men som sagt, jag tycker det borde vara okej för mig att lufta mina känslor efter 164 dagar inskriven i ett sjukvårdssystem som inte fungerar som det borde. Så även om jag hört att jag är arg från både kollegan, kuratorn, vänner och nu sambon, så undrar jag om det är så fel. Alla som påpekat att jag är arg har inte gjort det på ett negativt sätt. Det har gjorts med oro, för när jag mår som jag borde är jag en jävligt glad skit. Det har sagts som ett konstaterande, och det har gjorts frågande.

Även om det nu inte är cancer så är det ingen som kan bevisa motsatsen, tyvärr. Och den första broschyr jag läste i väntrummet utanför det UFF-luktande cancerrummet på KS sa att anhöriga kan räkna med att känslorna svallar för nån som fått ett cancerbesked. Nu är det ju så att jag fått utstå en tortyrlik väntan på att inte få nåt besked alls, och jag är arg. För man orkar inte hur länge som helst och helst av allt vill jag bara somna och vakna till en normal vardag. Jag vill inte veta av det här som pågår. Jag vill inte tvingas ta ett beslut, under de här omständigheterna, utan riktiga fakta som grund. Jag vill inte!!

Så ja. Jag är arg. Nåt problem med det?!?!?

Om jag skulle bli galet arg, som Jack Nicholsons karaktär i 'The Shining', då får Ni gärna slå mig hårt i huvudet ;)

Övar på att vara ensam. Kommer ju bli det en del framöver.. Så jag ska ta ett bad nu och sen ska jag mysa ner i soffan igen, med vovven och ett glas kallt vitt vin eller en öl. För jag har faktiskt något att fira! Jag har inte tagit en endaste värktablett på 2,5 dagar. Så jag ska njuta av livets goda framför CL-finalen.

Inte ett dugg partisk .. men heja Tyskland!!

Har en del vänner som sänder mig sina kloka ord och hejar på mig som bara den. Konstigt nog kommer de från de två personer som bor allra längst bort från mig; England och Australien. Konstigt nog kommer det kloka ord från en gammal barndomsvän jag inte träffat på säkert 20 år, konstigt nog kommer det hejarop från en av "yngstingarna" i handbollslaget.

Igår grät jag så mycket att jag seriöst tror jag blev uttorkad. Fick så jäkla ont i huvudet att jag inte orkade mig ut på krogen till gamla kollegan. Tårarna fick mig att stanna hemma. I skuggan från folks blickar. Inte direkt stabil just nu, så för första gången i mitt liv är jag folkskygg. Misstänker starkt att min allt sämre menatala status beror på den där spiralen med gulkroppshormon, som tumör specialisten absolut tyckte jag skulle prova. På måndag blir det ett telefonsamtal till min "privata" gynekolog. Nu ska den jäkla spiralen väck! Måste skingra dimmorna så jag vet att jag tar ett genomtänkt och nyanserat beslut, som jag kan stå för. Som jag kan leva med resten av mitt liv. Apropå det fick jag ett långt brev från vännen i England igår:

"Jag har tänkt på det här mycket, om beslutet och operationen och att det
såklart i slutändan bara är du som kan bestämma. Och jag kan förstå att du
kanske vill ha ett snabbt operationsdatum för att sen kanske kunna försöka gå
vidare. Men samtidigt. Om det finns möjlighet - kanske vore det en tanke att
vänta med beslut om operation en stund? Se om du mår bättre, om du kommer i fas
mer, får bukt med värken, får sova lite, så att du är på en bättre plats,
fysiskt och mentalt, när du fattar beslutet. För det är ett sjukt stort beslut
ju, som du skriver. Jag blir så rädd att du ska ta ett sånt livsavgörande
beslut för att du är helt slutkörd och inte orkar tänka alternativ. Och låt inte

sambon pressa dig till att ta ett operationsbeslut.

Och jag fattar ju att när jag skriver detta så kan det samtidigt vara
massa cancer i din kropp och en senarelagd operation kanske skulle innebära
ytterligare fara. Men jag ville iallafall ha det sagt. Att jag såklart fattar
och stödjer dig i vilket beslut du än tar, men att du också ska veta att jag
verkligen skulle stödja dig i ett beslut som var inte operation, eller i alla
fall inte just nu på bums. Och att jag är rädd att du gör något förhastat, när
du är trött och omtöcknad av värk.

Jag hoppas du inte tycker att jag har gått över någon gräns med att
skriva detta. Det var verkligen inte meningen i så fall. Men jag ville inte
heller vara tyst. Det kändes lite som om du efterlyste andra perspektiv..

Puss. Jag älskar dig. Du är bra."

Så fina och modiga ord. Som fick mig att tänka. Kanske ska jag vänta? Så ringde Doran idag och vi pratade som vanligt i över en timme. Vi grät och var arga, skrattade och tänkte högt. Sa saker jag bara sagt i mitt huvud, saker jag inte kan skriva här. Doran så klok som vacker i sin varma omtanke!! Hennes råd liknade min väns önskan ovan. Att jag borde vara klar i huvudet så att jag får ro att tänka:

- Jag hänger inte ens med i alla svängar och turer, så jag kan tänka mig att det måste vara svårt för dig! Kan de inte söva ner dig i en vecka så du blir utvilad?

Åh du goa underbara Dora!! Jag förstår att mina vänner oroar sig, att de bara genom mina blotta ord här på bloggen förstår att jag trampar vatten samtidigt som jag famlar i mörkret. För det är så det känns! Problemlösare som jag är, så är den enda saken jag kan göra just nu att ta ut spiralen och se om det är gulkroppshormonet som förgiftar mina tankar. Får liksom ta ett steg i taget och utvärdera i efterhand. För det finns ingen karta och kompass. När jag hörde mina egna ord till Doran så insåg jag ännu starkare att hur jag än gör så leder alla vägar till operation. För att behandlas med gulkroppshormon är verkligen inte något för mig!

Trots att det var jobbigt att lufta alla mina djupaste tankar för Doran så känner jag mig som vanligt lite "lättare" efter vårt samtal. Som att allt det där som gör min själ så tung fått pyspunka för en stund och dunstat bort. Så det var med lätta steg jag gick ut i sommarvärmen för att rasta vovven och mig själv. Vi tog det lugnt i värmen. Det var varmt för en vovve med svart päls i solen. Nelson fick doppa tassarna i det kalla havsvattnet och sen satt vi en stund i skuggan och spanade ut över vattnet. Tänkte över alla kloka ord jag fått mig till skänks. Syre för själen!