Är helst slut efter gårdagens antiklimax. Känslorna rullar fram och tillbaka och gör mig nästan åksjuk. Har jag verkligen väntat i 162 dagar för att få beskedet att de inte vet vad jag är för sjuk? Att jag själv måste bestämma hur jag vill bli behandlad. För jag är ju verkligen läkare..

För att liva upp stämningen lite idag tänkte jag faktiskt smita hemifrån. AW med en gammal och kollega och lite okänt folk som bestämmer sig för att dyka upp. Behöver komma ut lite och se något annat än hemmets och jobbets väggar eller KS för den delen.. Så jag försöker ignorera huvudvärken och håller tummarna för att jag inte ska få ont i magen snart så jag behöver värktabletter (vilket jag inte tagit några på över ett dygn = rekord). Kanske kan lite öl och andra vyer få mig på bättre humör och ge mig lite distans. För just nu sitter jag fast i mina egna tankebanor..

Surfade runt lite och så plötsligt såg jag Ung Cancers nya kampanj: Lämna mig inte! Och gud vad jag kände igen mig i det budskap de försöker förmedla. För det spelar liksom ingen roll om jag har cancer eller inte, att läkarna inte kan säga med säkerhet är minst lika jobbigt som när de sa att jag definitivt har cancer. Tror alla som gått igenom något riktigt svårt kan känna igen sig i detta budskap. Så tänk på det du som är familj, nära släkting, vän, bekant eller arbetskamrat med en person som drabbats at ett svårt besked; kliv fram, var inte blyg, vet du inte vad du ska säga så börja med ett 'hej', radera inte personen från FB, bli inte tyst och titta in i väggen när ni passerar varandra i korridoren på jobbet, sluta inte ringa eller höra av dig. Sträck ut en hand, ett öra, en axel eller kram till den här personen. För den gamla klyschan "så lite betyder så mycket" gäller verkligen i dessa situationer. Ett 'hej' på FB en sen kväll kan betyda att personen går och lägger sig med ett leende på läpparna istället för med tårar kinderna, det har jag själv nyligen erfarit.

Till alla Er som inte vågar och istället flyr den person som mest behöver det: tänk på att Ni också kan drabbas av cancer, dödsfall i familjen eller andra tråkigheter. Risken att just Du får cancer är 30%. Så stanna upp lite och tänk på hur Du skulle vilja att din omgivning reagerade; vill du att alla ska undvika dig eller vill du att folk ser dig i ögonen? Vill du att folk slutar ringa dig och säger upp er bekantskap i tysthet, eller vill du att dina vänner svarar när du ringer och ger dig goda rår när du som mest behöver det? Valet är Ditt!

För varje dag som går blir jag mer övertygad att mitt förhållande med sambon kommer dö med en operation. För han fattar verkligen inte.

- Ska du fortsätta blogga fastän det inte är cancer? frågade han igår.

Alltså var vi ens i samma rum? Borde inte han fatta vad de sa eftersom han jobbar inom vården. De vet inte om det är cancer eller om/när det kommer utvecklas till cancer!! De sa inte det är inte och kommer aldrig bli cancer. Och oavsett så är det väl min förbannade rätt att blogga, oavsett om jag har cancer eller ej?!? När jag blev arg sa han:

- Du ska alltid bli så defensiv och förstora allt.

Jag blev såklart jätteledsen och tystnade. Känns sådär att bråka om det här. Speciellt som jag precis fick reda på att han jobbar fre-sön och på mån åker han och Nelson till Tjörn och så blir jag själv i 2 veckor. Party!! Verkligen..

- Vad trodde du att du skulle få för svar på den frågan? Vad ville du med din fråga egentligen?

Inget svar och himlande ögon bredvid mig i soffan.. Jag blev ledsen.

- Du kan ju aldrig erkänna när du gör fel, sa jag, reste mig och gick ut på tårfylld långpromenad med vovven.

Och så idag på morgonen får jag veta att han ska träffa sin chef tillsammans med ett fackligt ombud. Detta eftersom han har en chef som är ”mindre bra”. Kanske sa han sådär igår för att han själv mår dåligt. Men att han aldrig ventilerar någonting med mig gör bara att vi glider längre ifrån varandra. Eller kanske alltid gjort att det funnits ett visst avstånd emellan oss. För det här är ju inget nytt i vårt förhållande. Den här gången mår jag dock inte bra och orkar inte ta skit för att min sambo aldrig lärt sig kommunicera. För att min sambo tycker att man inte behöver prata om allt i ett förhållande. Jobbet är en sådan sak man inte delar med varandra, tydligen. Så att denna prövning gjort att vi glidit isär snarare än att stärka våra band, är inte så konstigt kanske. Att sambon inte vill ha barn och har en stark åsikt om att han vill att jag opererar mig ÄR ett problem. För han fattar verkligen inte. Han verkar tro att jag har en förkylning och att jag är jävligt sjåpig och överdriver allt och pillar piller som en missbrukare för att jag tror det är kul att överdriva saker.

Det som är jobbigt med att skiljas åt är att vi har Nelson tillsammans. Det skulle vara sjukt jobbigt att även behöva skiljas från min älskade vovve. För sanningen är att jag inte skulle fixa att ta hand om Nelson helt själv. Och att skiljas från båda mina killar som jag älskar i det här läget är inte ultimat. Vet helt ärligt inte om jag skulle fixa det när jag är så skör som jag är just nu. Kanske borde jag göra slut. Ta smällen och skita i operation och se vad livet bjuder på. Kanske träffar jag någon annan om några år och om jag inte lyckats utveckla cancer med en säker diagnos då, så kanske vi kan skaffa barn. Men jag vill inte, jag älskar min kära sambo, trots att han inte är som alla andra. Jag brukar skämta lite om att han har en hel del gemensamma drag med Sheldon Cooper (the Big Bang Theory). Så kanske bra på sätt och vis att vi får vara ifrån varandra ett tag. Förhållanden är inte lätta, och jag är inte heller alltid en fest att bo med.