Är det bättre att ta ett beslut än att inte ta ett beslut alls? För alla verkar så förstående för mitt beslut. Och ja det är väl klart alla verkar tycka att det är bra. Det är ju ett logiskt beslut. "Det måste vara så skönt att du äntligen fattat ett beslut!" har jag fått höra idag. Kanske är det ingen som förstår hur gärna jag hade velat bli mamma. Kanske är det ingen mer än jag som tycker jag skulle passa som mamma. Eller säger man så för att man inte vågar säga något annat? I stil med 'tror du inte du kommer ångra dig?' eller 'tror du verkligen inte att du vill försöka skaffa ett barn innan du tar bort alla dina möjligheter?'. Än så länge är det bara jag som vågar ställa de frågorna, och inte ens högt, utan mer som viskningar i mitt huvud när det är mörkt.

Visst! Det är ingen som håller en pistol mot mitt huvud och tvingar mig att operera mig, men tvivlen i mitt beslut är jävligt levande. Och kommer tyvärr förbli det under resten av mitt liv förmodligen. Kanske kommer jag över tvivlet, men beslutet kommer bli jäkligt permanent. För när alla andra sitter där förväntansfulla i gemensamma sällskapsrummet på ålderdomshemmet och väntar på besök från sina barn och barnbarn, så kommer jag sitta där och fråga mig om jag valde rätt, medan jag får knäppa kort på mina vänner och grannar med deras barnbarn i knät.

Samtidigt ställer jag mig frågan hela tiden; har jag rätt att älta om det inte är cancer? Och skulle det efter operationen visa sig att det inte är cancer. Kan jag leva med mitt beslut då?

Det slog mig när jag trött kröp i säng bredvid sambon och vovven. Tänk om jag får svaret från patologen efter operationen att det som växte därinne inte var något farligt!! HUR skulle jag hantera det rent känslomässigt?? Skulle jag ta det bra eller gräva ner mig? Återigen kastades jag in i ett resonemang utan slut. Somnade med huvudet fyllt av tunga frågor..

Vaknade till nånstans mitt i en dröm med mörka undertoner som handlade om hur jag försökte ta mig hem, men aldrig nådde fram. Hur snabbt och många våningar hissen än tog mig så blev jag bara åksjuk, jag hittade aldrig mitt mål. Så låg jag där igen och vred och vände på alla frågor. Jag ska nog välja pest och kolera tror jag att jag kom fram till, till sist. Alltså jag låter göra en hysterektomi men låter äggstockarna vara kvar om de under operationen kan konstatera att jag inte har endometrios. Det är väl ett vettigt beslut? Eller va fan tjafsar jag om?!? Jag har ju redan sagt att jag tagit det beslutet. Sluta fjanta dig!! Låg där och dividerade med mig själv tills jag somnade om.

Vaknade flera timmar senare, när eftermiddagen blivit sen och middagen stod på spisen. Så jag klev upp till en glad vovve och en nyklippt sambo som stökade runt i köket. Pratade med mellansyster och hennes snabba samtalstempo fick mig att vakna. Så plingade det på dörren och utanför stod ett blomsterbud med en stor, STOR, inslagen bukett. Jag slet upp den digert inslagna blomsterskapelsen. Innanför ett vackert matchande lila silkespapper fick jag äntligen se vad som döljde sig under allt inslagningspapper och framförallt var jag ju nyfiken på vem avsändaren var. Ett sött litet kort med ordet 'Tanke' skrivet utanpå och ett hjärta i den matchande färgen. Texten inuti i mammas handstil:

Min stora, stora tuffaste tjej.

Fyll nu livet med allt du tycker om...

En nystart!

Kram från oss... 

Och så faller tårarna igen.. Kom faktiskt på varför jag är så känslig och gråter för minsta lilla sorgliga artikel just nu. När jag satt där hos tumör specialisten idag kom jag på att jag har ju faktiskt en spiral med gulkroppshormon. Och nä just det ja, jag tål ju inte det hormonet. Jag blir ju gråtmild och depprimerad av det hormonet. Så inte så konstigt att jag den senaste tiden lipat åt precis allting, precis som om jag redan vore i klimakteriet. Åter till de vackra blommorna och det fina kortet.. De rörde mig! Och inte bara för att blommorna var vackra och orden fina. När jag tittade närmre på vart de var köpta så blev djupet av mitt beslut idag ganska grunt. I just denna blomsterhandel jobbar nämligen mammas och min gemensamma gamla arbetskamrat. Hon som precis fått veta att hon har en tumör i ena lungan. Hon som har en dotter i grundskoleåldern. Insikten att det alltid finns de som har det värre än mig slog till igen och jag berördes av tanken på gamla arbetskamratens situation. Ibland behövs det så lite för att rubba den lilla cirkeln man själv står i.

Så kom domen från Boston idag. Slapp det lilla cancer rummet i den undangömda hörnan som luktar extra mycket UFF. Mamma, sambon och jag blev istället hänvisade till tumör specialistens lilla kontor. Helt klart ett uppsving, även om det låg i samma korridor som kvinnokliniken som jag inte har så bra erfarenheter från. Jag var faktiskt ganska avslappnad och sippade lugnt kaffe när jag slog mig ner på stolen närmast tumör specialisten. Började fråga om de hade fått svar från USA och till min stora lättnad så hade de det. Äntligen skulle jag få svar!!

- Dr Olivas svar från Boston är detsamma som vi tidigare konstaterat.

- Alltså att ni inte kan säga om det är cancer eller inte?

- Precis!

Sen följde en lugn dialog där jag fick läsa min journal själv, Dr Olivas egna ord översatta till svenska. Det framkom även under samtalet att jag förmodligen dessutom har endometrios eller chokladcystor. Så även om jag inte väljer operation så behöver de ändå gå in i min buk och se vad det är som gör att jag har så ont. Jag skulle även regelbundet behöva sövas för att ta nya vävnadsprover, som jag som bekant hittills fått långvariga infektioner av efteråt. Ytterligare ett slag i ansiktet är att endometrios behandlas med gulkroppshormon, vilket jag inte tål. Har ju minst sagt blivit gråtmild sedan de satte in den där spiralen med just gulkroppshormon. Oavsett skulle jag behöva behandlas med detta hormon om jag skulle välja att inte operera mig.

- Så det är ditt val, men det är verkligen som att välja mellan pest eller kolera för din del, konstaterade tumör specialisten.

Jag sade att jag väljer hysterektomi, men att jag gör det med en del tveksamheter. Logiken talar som sagt för operation, medan mitt hjärta som drömt om barn ifrågasätter beslutet. Mamma frågade om det finns möjlighet att transplantera en livmoder. Vi vet ju att det gjorts i Malmö och lyckats, men de försöken gjordes förra året svarade tumör specialisten och de vet inte än om dessa kvinnor kommer kunna bli gravida. För att lyckas bli gravid på detta sätt måste man ha behållit sinaegna äggstockar och i mitt fall är det tveksamheter om jag kan behålla mina äggstockar. För om det visar sig att jag har endometrios, så är det en sjukdom som tenderar att bli värre och värre med åren. Jo tack.. Men opererar man bort även äggstockarna så finns det möjlighet till lindring. Så självklart ska även detta vara något som i just mitt fall kanske inte är helt självklart att jag borde behålla. För varför ska det vara enkelt liksom?!? Och jag tror att det till och med är så att om jag  väljer att behålla äggstockarna så måste jag gå på gulkroppshormon också, vilket jag som bekant inte tål. Så det verkar som jag hamnat i en medicinsk återvändsgränd. Pest eller kolera är verkligen målande för den här situationen.

Att inte kunna få en säker diagnos. När alla experter både hemma och ute i världen inte kan ge besked. Ja det är unikt. Risken att hamna här, där jag är just nu, är ungefär 0,009999.. % Det ska typ egentligen inte gå. Men det händer. Det händer mig just nu. Så förbannat orättvist! Säkert något som jag också behöver prata av mig om hos kurator M. Men just nu är jag bara arg. För jag trodde jag redan tvingats gå igenom tillräckligt mycket skit i mitt liv.. Jag trodde jag var en fredad zon. Jag hade jävligt fel!

Försöker inte tänka så mycket, för imorgon är så dagen då jag äntligen ska få besked. Lustigt nog är jag mest rädd för att jag än en gång ska få höra att de inte fått något besked från USA. Jag är inte så rädd för att det ska var fullt utvecklad cancer, för det kommer ordna sig. Jag är mest nervös för att jag tar rätt beslut att låta operera mig. Ett beslut som jag kommer kunna leva med utan att ångra mig. Jag försöker övertala mig själv, men den logiska delen av mig själv och mitt hjärta kommer inte överens. De kan inte ens mötas halvvägs.. Så jag tar en sömntablett och drar ner rullgardinen, för jag har lovat mig själv att inte överanalysera detta. Kanske lite dumt iofs eftersom det innebär att jag inte ens skrivit ner några frågor. Vilket jag hade lovat kuratorn. Men nu är ju inte hon mig, så jag har undvikit att älta. Good för me!

Godnatt och håll gärna en tumme eller två för att det går så bra det nu bara kan göra