Vi ges alla samma blanka ark att skapa våra livsverk på. Somliga behöver mörkare färger för att måla sin barndom än andra. För somliga är förutsättningarna sämre än för andra. Som sagt: Livet är inte rättvist! Jag har trots en jävligt tuff uppväxt i förorten och utan akademiskt utbildade föräldrar ändå lyckats ta mig någonstans. Jag har fått kämpa och slita för att nå hit där jag är nu. Trots alla år av hårt slit har jag nu när jag är här ändå inte nått dit mina drömmar ville ta mig. För livet blir inte alltid som man tänkt sig. Så även om jag slitit för att i många år ens orka gå till skolan, så lyckades jag ta mig hela vägen till Australien för att få skriva en magisterexamen i journalistik. Jag lyckades bana väg till ett jobb som jag stormtrivs med där kollegorna är helt fantastiska!

Är det något jag ångrar så är det att jag tog hjälp så sent i livet. Det hann gå hela 20 år innan jag satte mig på soffan hos en själavårdare och började vandra den långa vägen mot självläkning. Över tre år skulle det visa sig ta. Oftast med besök så ofta såsom en gång i veckan, ibland mer. Själva läkandet var ingen fest den heller. Det är inte kul att djupdyka i minnen och känslor som försätter din kropp i fullständig panikartad chock.. Men jag gjorde det (!!) för att få förmånen att må bättre senare i livet. Jag brukade komma hem som en urkramad kökstrasa efter de där besöken varje vecka och jag somnade ofta innan klockan ens slagit middagsdags, för att inte vakna förrän morgonen därpå. Men trots min tuffa start i livet har jag valt att göra något med mitt liv. Jag lade mig inte platt på marken och gav upp, även om jag många gånger fick kämpa för att inte avsluta det i förtid.

Tror jag var 9 år när jag funderade på att lämna in handduken för första gången. Mitt mantra var att jag iaf skulle fylla 16 innan jag tog farväl. Istället var det då jag bestämde mig för att överleva livet. Så jag berättade för mina föräldrar för första gången. Det slutade inte riktigt heller som jag tänkt mig. De trodde mig helt enkelt inte, och det är, och kommer nog förbli, den mest förkrossande stunden i mitt liv. Mamma visade sig dock bara ha fått en smärre chock, men pappa trodde mig aldrig och därför skiljde de sig fyra år senare. Det är också därför jag inte har nån vidare kontakt med min pappa idag heller. Men nog om det!

Som sagt..  Jag har trots alla svårigheter i mitt liv tagit mig dit jag vill. Jag valde att släpa min rumpa till skolan, trots att jag uppvisade stress symtom redan på dagis med halsbränna och senare även magkatarr. Jag pulsade i knähög snö till bussen en kilometer för att ta mig till skolan när vi bodde på landet, trots att jag kanske inte sovit mer än några få timmar. Men trots att livet varit tufft har jag inte skyllt det på någon annan. Jag har inte gått ut och satt eld på andras bilar om nätterna för det. Jag har inte kastat stenar som kan döda eller skada bara för att jag inte fick någon egentlig hjälp förrän i vuxen ålder. Visst har handbollen räddat mig från mycket, men det var ju också ett val som jag gjorde.

Så nej! Att förorten brinner och de som sätter eld på den skyller det dom själva ställer till med på andra, det håller inte. Alla gör vi våra egna val här i livet. Det är trist att så många just nu valt att lägga sig ner och ge upp kampen för det de säger sig vilja uppnå. För tror de seriöst att de kommer tjäna någonting på dessa upplopp? Det enda de kommer lyckas uppnå är att få andras förakt. Människor som inte vet något om hur underbar förorten faktiskt kan vara kommer bli ännu räddare för att sätta sin fot där. Företag kommer välja att flytta. Bilden av förorten som brinner kommer ge en än mer negativ klang till ordet: förort. Som om det inte var tillräckligt dåligt innan? Jag kämpade också för ungdomsgårdar som lades ned, men jag kämpade samtidigt för bra betyg. Jag hade också dåliga lärare som i vissa fall var riktigt otrevliga att ha att göra med. Som min klassföreståndare i mellanstadiet som mobbade mig. Jag var för frispråkig och gjorde hyss, men nej det gav inte henne rätten att slå mig, även fastän hon tog sig den.

Allt skit som hände under mina uppväxtår gjorde mig starkare. Fick mig att kämpa ännu hårdare för att nå mina drömmars mål. Nu när jag inte nått mitt mål skyller jag inte mina spruckna journalistdrömmar på andra. Det var någonstans på vägen mitt val. Jag tog av i fel korsning och livet tog mig någon annanstans bara.

Ät livet, annars äter livet dig! sa min svenska C lärare till mig när jag tog studenten. Det är min uppmaning till alla de ungdomar och vuxna som nu skyller stenarna de kastar och bränderna de startar på andra. Ställ er upp och stå för det ni gör! Och gör något för att ta er dit ni vill istället. Sluta bete er som trotsiga treåringar som inte lärt sig rätt eller fel och vägrar sluta skrika tills de får som de vill. Livet är tufft, men det är bara Ni själva som kan göra något bra med ert liv. Så gör det för fan!!

Bland allt ovett som skrivits de senaste dagarna hittade jag en nyanserad artikel om händelserna i Husby och våra andra brinnande förorter. Artikeln hittar du här.

När man tycker att livet är som mörkast tänds så plötsligt ljuset av en vän. Ett mail och ett 'Hej' på FB-chatten och lite syre tillsammans med en livlina har plötsligt hittat vägen fram till mig. Blev både rörd och glad. Tänk vilka fina vänner jag har! Mailet från en lagkompis som "bara" ville säga att hon följer min blogg och uppskattar mina ord. Chattanropet från en gammal gymnasievän, och en massa ord senare, efter att jag försökt snabbspola mig förbi "artighetsfraserna" om min sjukdom, kom vi så äntligen till de roliga sakerna, som fick mig att skratta bort tårarna. Min kära vän från gymnasietiden som blivit mamma och flyttat till England. Vi har alltid varit väldigt olika, men hittade varann på något sätt ändå. Vi har till och med av andra ansetts vara de två från klassen som man minst kunde ana skulle fortsätta hålla kontakten så som vi gjort. Lite kul att man alltid ska behöva "chocka" människor haha..

Finns många historier att berätta om min käre gamle gymnasievän. Den bästa är ändå då jag skickade iväg henne ensam till Israel. Något år eller möjligtvis månader efter vi tagit studenten fick jag nämligen för mig att jag skulle åka till en kibbutz och jobba. Mest för att kunna komma iväg billigt och enkelt på äventyr, vilket jag var sugen på. Men så tänkte jag, vore det inte bra att dra med sig någon man känner. Någon som gillar äventyr precis som mig och som kan hålla en i handen om jag hamnar i trubbel. Så vem utav mina vänner var mest "kibbutzig", tänkte jag. Då dök genast min gamle gymnasie väns ansikte upp i mitt huvud. Hon var en sån där vänstertjej, tuff som tusan, feminist javisst och en prilla under läppen. En brud som inte bangar för lite skit under naglarna. Som inte bangar för spritfyllda historieberättande nätter under stjärnorna. En tjej med skin på näsan och svar på tal. Så jag letade upp hennes nummer och slog henne en pling. Hon tackade genast ja, såklart! Men så damp det ner ett oväntat brev hemma. Jag hade blivit antagen till Poppius Journalistskola. Jag hade ju bara skickat iväg en ansökan på måfå, hade ju fått berättat för mig att man måste ansöka hur många gånger som helst för att komma in. Att jag förmodligen skulle vara närmre 30 än som jag var då, på pricken 20 år. Men det där brevet som damp ner sa något annat. Jag hade kommit in. Mot alla odds. Så jag ringde min vän och berättade. Sa att jag inte kunde tacka nej. Tror hon förstod. Jag hade dock redan sått ett frö av intresse för ett kibbutz äventyr hos henne, så hon beslöt sig för att åka själv. För precis så tuff är hon, min käre vän. Så sagt och gjort, hon drog iväg, och där under den heta solen hittade hon sin själavän. De är idag gifta och precis som jag skrev tidigare har de precis blivit föräldrar och flyttat tillbaka till hans hemland. De gifte sig 10 år efter de träffades och jag fick ett särskilt tack av hennes roliga karl under bröllopsmiddagen. Jag fick äran för att ha varit den som gjorde att de träffades. Rart säger jag

Igår var det min kära gamla gymnasiekompis förtjänst att jag somnade glad, i motsats till det humör jag hade innan hon "sträckte ut sin hand" från England med ett enkelt 'Hej' på FB. Min tur att säga tack!

Hade jag valt att åka med min gymnasievän till kibbutzen så hade jag kanske träffat min nuvarande sambo lite tidigare. För han var också på kibbutz.. Världen ÄR liten!!