Så vad händer här i skuggan av mig själv? Jo, den är lite som Peter Pans. Än hit än dit, men inte i fas med den kropp som rör sig. Min kropp. Det är inte mycket som fungerar med den just nu. Kroppen är just nu som någon slags annan dimension av mig själv som jag inte har kontroll över. Jag drar mig för att gå på "damernas", för det gör ju så förbaskat ont. Oavsett om det är nummer 1 eller 2. "Kärlekslivet" är inte heller en fest just nu. Som om cancern inte kommit emellan och förstört nog ändå. I långa perioder sedan det där första beskedet i december har jag inte ens fått ta ett bad pga infektionsrisken. Jag har en livmoder full av Rutger som inte ens de smartaste av experter i Sverige kan komma överens om vad det faktiskt är. Som om inte Rutgers invasion var nog, har jag även haft livmodern fylld av sårvätska som Du inte vill veta lukten av.. Dessutom tror min kropp att den har mens, igen.. Senast den trodde det var förra veckan. *Suck!!* för kroppsfunktioner som inte fungerar som de borde..

Lite extra deppad såhär kvällen efter en session bakom den blå dörren. Ont har jag också. Som fan!! Är inne på fjärde tabletten i rad nu och sitter och funderar på om jag ska slösa en morfintablett för att få min kropp att slappna av. Fasiken vilket party det är att vara mig just nu.. Men jag försökte iaf få kuratorn att förstå att allt det här som pågår i och runt omkring mig inte berövat mig humorn. Det har inte heller berövat mig förmågan att kunna skratta när något är riktigt roligt. Så jag berättade varför jag trivs så bra på jobbet trots att det kan vara tungt när jag har så ont ibland. Jag har kanske en av världens bästaste kollegor..

Förra veckan när jag hade så ont att jag inte visste hur eller om jag skulle lyckas ta mig hem från jobbet.. Jag låg dubbelvikt över mitt skrivbord med näsan 5 cm ovanför tangentbordet. Då säger närmsta kollegan:

- Närsynt?

Jag kanske inte tokskrattade rakt ut, fnissade nog mest till eftersom jag hade så förbaskat ont, men mitt inre log för allt det var värt. För det sades med sån kirurgisk precision. Som om det var sagt av någon som känt mig i en evighet. Önskar jag orkade vara mer på jobbet än vad jag gör i dagsläget. Humor är en jäkligt bra medicin!!

Filmen Patch Adams är ju faktiskt baserad på en verklig figur.. Sevärd!

Det var tur jag skippade mascaran imorse!! För som tårarna började drälla så fort jag kom till "min" kurator M.. Tror det kan bero på att jag resterande tiden alltid försöker dämpa alla tårar som vill ut med tröjärmen. Det är som att öppna en kran så fort jag slår mig ner i M's fåtölj i det där lilla kryp-innet. Kanske i KS alla slitnaste lokaler i "källaren" ligger de små trånga rummen där kuratorerna huserar. Som om man försökt gömma iväg den lilla och ganska anonyma mottagningen. Som om det måste finnas ännu en gräns för de som vågat ta hjälp för att vårda sin själ.

När jag närmade mig den blå dörren till den hemliga avdelningen i underjorden kom jag på mig själv med att ta smygande steg fram till dörren. Jag såg mig omkring. Sökte med blicken efter den vidriga sköterskan jag stötte ihop med på samma plats och tid som för precis en vecka sedan. Hon som behandlade mig som skit sista natten jag låg inlagd på kvinnokliniken. Hon som fick mig att skämmas sist jag gick här på väg till den undangömda mottagningen. Fritt fram! De sista två stegen skyndade jag istället på, och såg sedan till att snabbt slinka in genom den blå dörren för att gömma mig i väntrummet bakom ett UFF-luktande draperi.

Så vad pratade vi om? Jo, jag försökte få hjälp med valet jag står inför: operation nu VS. operation någon gång i en nu obestämd framtid. Jag  tog inte ens några omvägar, utan tog tjuren vid hornen som man brukar säga på en gång. Vi kom inte fram till något, men jag luftade lite känslor, tårar, ilska, oro och olika scenarier. Hon tyckte jag var arg och det är jag nog, med all rätt känner jag faktiskt nu!! Senaste månaderna av skitbehandling från svensk läkarvård i världsklass har gjort mig sån. ARG!! Jävligt arg till och med!! Och det ska ni veta, det är inte ofta jag går och bär på såhär mycket otyglad ilska. Det krävs ganska mycket för att få mig ur balans på det här sättet. Men som sagt, den dagen kommer också. Dagen för upprättelse.

Min taktik för dagens kuratorbesök lades redan imorse. Jag valde bort mascaran där framför spegeln. Den kommer ju fömodligen ändå bara att börja rinna och ge folk än mer anledning att stirra på mig på buss, tunnelbana och spårvagn när jag åker hem efteråt. Kanske skulle jag dra på mig ännu fler blickar än sist, då jag ändå bara åkte hem med rödgråtna ögon. Så jag gick naken till jobbet. Eller nja, det kändes lite så iaf. För att piffa till det hela valde jag istället att sätta på mig färgglada örhängen som matchar det fina stenhalsbandet jag fått av mamma. Drog även på mig min favvoklocka jag köpte när jag var i Sydney senast. Allt för att blickarna ska gå till de färgglada tingen jag bär istället för de ledsna ögonen. Nä nu måste jag börja dra mig från jobbet till kuratorn, men jag drar mig lite för att åka, överhuvudtaget..