Känner mig som själen väger några kilo extra just nu. Som att jag gått vilse i en stad av labyrinter. Att jag står ensam i en mörk gränd med något okänt jagandes efter mig, precis som i en mardröm. Något som kommer närmre och närmre och som nu är så nära att jag nästan kan höra dess andetag. Själv håller jag andan. Inte av rädsla för att hittas, snarare av rädsla för smärtan. Undrar om det lurar något bortom den stängda porten. Men vilken dörr jag ska välja, vilken är rätt? Ska jag följa mitt hjärtas önskan, eller ska jag välja det säkra alternativet? Kvävs nästan av alla frågor som ekar svarslösa i mitt huvud. Inväntar en gryning som aldrig kommer, men om någon tänder ljuset så jag hittar ut från denna mörka återvändsgränd så vore jag tacksam.

Finns inget mer ångestframkallande än att invänta ett besök till kuratorn, har jag upptäckt. Trodde det skulle vara lite lättare såhär andra gången, men så verkar tyvärr inte vara fallet. Imorgon måste jag prata beslut, finns inga vägar runt det nu, går inte att dra ut på det längre. Spelar ingen roll vad jag egentligen vill. Det måste ske nu. Kanske därför det känns så jobbigt..

Fick lite panik idag på jobbet när jag kom på att sambon ska resa bort nästa vecka. Om jag får en operationstid snart så kommer jag vara helt själv hemma då ju. Hur fungerar det om jag inte får bära mer än vikten av ett mjölkpaket efteråt? Hur ensamt skulle det inte kännas att vara helt själv hemma när jag kanske kommer vara som mest sårbar i hela mitt liv? Inte ens Nelson kommer vara hemma som mysigt gossällskap. Vilket ju iofs är bra på ett sätt, eftersom jag inte skulle ha en chans att ta hand om honom. Bukoperation och 35 kg vovve på 1 år går liksom inte ihop. Så Nelson ska få åka tåg och tas omhand av sambons mamma på Tjörn, medan sambon åker utomlands i tjänsten. Så även om det är nödvändigt, operation eller ej, så kommer det bli ofantligt tomt alldeles själv hemma i stora lägenheten. Men det löser sig väl, jag får väl hyra in något sällskap för att mota alla mörka tankar i grinden. Tänk att jag reflekterat så lite över vad som händer imorgon eller dagen efter eller .. att jag inte ens sett detta komma krypande. Får väl flytta operationstiden om det inte skulle lösa sig. Som sagt det löser sig, men oavsett kommer jag bli helt själv hemma i nästan två veckor. Fan att man blir så beroende av andra! Jag har alltid stoltserat med att vara självständig och njutit av all egentid jag fått. Nu känner jag mig mest stukad, blottad och försvarslös. En skugga av mitt forna jag..

I övrigt denna dag bröts sviten på en hel dag utan värktabletter. Så rekordet blev, trumvirvel, ja just det: EN hel dag.. Men jag jobbade iaf in lite stulen tid från förra veckan. Och när jag kom hem till den där glada svansen som nästan skakar loss från sitt fäste varje gång man kommer hem, så tog vi en skön liten promenad. Nelson och jag. Och där vattnet låg som lugnast och en stenmur ramade in en båge av färgglada tulpaner, där satte jag mig på den vassa kanten. Nelson fick ligga på den mjuka nytillvuxna smaragdmattan och mumsa lite på gräset. Han gillar de bredaste stråna bäst. De där man kan skära sig på om man med små mjuka barnhänder försöker dra av ett utav dem. Satt där en liten stund och filosoferade. Försökte tänka bort alla nyblivna och stolta föräldrar som drog runt på sina små i vagnar. Jag är inte bitter och hoppas innerligt att jag inte kommer bli det i framtiden. Men just idag orkar jag inte se dem. Så jag grävde ner mina fingrar i Nelsons mjuka sommarpäls och lät doften av blommande träd och växter hypnotisera mig. Så om någon hade frågat mig just där och då hur jag mår, skulle mitt svar blivit: till och med på gränsen till bra vissa dagar

När ingen ser dig, hör dig, stör dig, vad gör du då? Kryper du ihop i fosterställning och låter regnet falla? Eller klättrar du uppför stuprännan som är oändlig med bara händer och fötter?

Tror lite att det är det allt handlar om. Att kämpa för att återta sitt liv när mattan dragits undan och du gått i deck av värk. För det tar nog en stund att "landa", som det så fint heter. Att landa i ett besked du inte hade väntat dig, landa i att du kanske aldrig kommer få egna barn, landa i hur det känns att aldrig kunna bilda familj på "riktigt", landa i att aldrig få se "ditt" barn växa upp och lära sig livets alla fantastiska läxor och se på medan barnet upplever äventyret: livet. Det känns nästan som att förlora någon närstående i alldeles för ung ålder. Hen hade ju hela framtiden för sig brukar man ju säga om de som rycks ifrån oss på tok för tidigt. Så känna det lite för mig också. Jag har inte superlängtat efter barn, tänkt att det tar jag lite senare i livet. Det får komma sen när jag själv är stabil och har ork att dela med mig av all min tid. Nu när verkligheten förmodligen blir nån helt annan än vad jag långt inne har önskat så sörjer jag. Jag tror jag hade blivit en fantastisk mamma! Nu är det något som jag troligen aldrig kommer få uppleva, och det gör ont. Jag känner mig berövad på något som så många andra tar för givet att få uppleva. Som så många andra bloggar om och klagar på och tycker är jobbigt, men även helt underbart såklart. Så på något sätt måste jag också, likt mammor och pappor som förlorat ett barn, också sörja en framtid som aldrig blir. Just nu har jag inte kommit dit. Kanske därför det är så svårt att ta ett helhjärtat beslut om operation..

Men nånstans i allt det här. I alla tankar som irrar och virvlar omkring i mitt huvud så håller jag ändå på att resa mig. Jag ligger inte längre i fosterställning och låter regnet falla. Jag har greppat ett handtag och håller krampaktigt på att kravla mig upp på knä. Kanske beror det på att jag så äntligen fick en nästan helt smärtfri dag igår och fick lite krafter åter. Just nu ser jag iaf stupröret där borta i fjärran. Vill så gärna dit! Snart..

När jag väl når dit hoppas jag att jag slipper att klättra det naken!!