Det är en stor svensk helg. Vi är värdar för både Ishockey VM och Eurovision. Alla uppdateringar varstans verkar handla om just detta. Här hemma hejade vi fram Sverige till final och blev så nyfikna att vi även såg den andra semin, bara för att få veta vilka "vi" möter imorgon. Eftersom vi ogillar schlager i det här hushållet så tog vi sedan en skogspromenad. Det var nästan spöklikt tomt på väg till och från skogen. Däremot hörs fortfarande fester från närliggande balkonger. Ett trevligt sommarsorl som jag hoppas få höra mer av ju mer sommaren lider.

Min stora förhoppning för dagen var att jag skulle slippa ta några värktabletter. Det började bra, men sen nån gång i den svenska andra perioden högg det bekant till i magtrakten. Efter att ha försökt andas ut smärtattacken gick det till slut inte att avstå tabletter. Men ändå en hyffsad dag. Hoppas på fler sådana!! Däremot har mensvärken kommit tillbaka med besked. Den har varit efterlängtat frånvarande i två dagar. Men hormonerna i min kropp fungerar ju inte som de ska. De olika sjukdomarna triggar kroppen att tro att den har konstant ägglossning, trots att det egentligen är precis tvärtom. Har ju även fel på sköldkörteln, även det en sorts hormonsjukdom. Så man kan som tumör specialisten konstaterade "lätt säga att det är generalknas med allt hormonrelaterat i min kropp".

Den 23 maj närmar sig med stormsteg och jag hoppas verkligen att jag inte ska behöva vänta en dag längre på att få en diagnos. 162 dagar räcker liksom. Försöker att inte tänka allt för mycket på själva dagarna i sig fram tills dess. Den kommer när den kommer. Just nu hoppas jag bara att jag slipper använda så många värktabletter tills dess. Men jag har en ond aning om att det där besöket kommer bli framflyttat. För senast jag pratade med både kontaktsköterskan och tumör specialisten så sa de båda att de fortfarande väntade på besked från Boston. Den där gamla klyschan om att "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge" stämmer verkligen inte i det här fallet!! Men jag väntar och hoppas och längtar för varje dag som går att det här jävla helvetet har ett stopp. Att det finns ett slut nånstans. För just nu ser jag inget slut på eländet. Har inget verkligt att se fram emot, då jag vet att allt det här verkligen är över. Har inget datum för när min kropp och själ ska få börja läka från allt det här. Jag har inget datum för när värken ska vara väck. Men jag hoppas och längtar. Något mer kan jag inte göra just nu.

Just nu kan som bekant även de minsta saker få mig helt ur balans. Var och handlade till lördagsmiddagen. Gick förbi hyllraderna med barnmat och blöjor och där står en förvirrad kvinna.

- Har du barn? frågade hon mig.

- Nej. Det har jag inte! svarade jag och skrattkluckade ironiskt.

Detta räckte för att få mina tankar att spinna vidare. Varför skrattade jag sådär ironiskt? Det går ju inte att se på mig att jag inte har några barn eller inte kan få några! Varför kändes det så jobbigt att hon frågade just mig? Är jag verkligen så känslig? Försökte skaka av mig känslan när jag stod där i själv-service-kassan. Fan, gick ju ganska bra det här!! Jag har inte glömt något OCH fixar själv-service-kassan galant! Ska bli gott med tacos. Vill jag ha barn egentligen? Nämen, va fan kom den där frågan ifrån?!? Skyndade ut med en pappkasse i vardera hand. Där utanför var det något slags politiskt event med vimplar som vajade i vinden, aktiva med partinamn och partisymboler på banderoller hängandes från axel till höft. Först trodde jag det var Folkpartiet som gjorde reklam för sig själva, men när jag kom närmre läste jag: Sverigedemokraterna. Det blixtrar till. Kände hur blicken blev mörk och stegen snabba. Tittade argt upp på de där människorna. De såg ut precis som vänner som sviker så fort livet blir lite tungt. De såg ut som vem som helst. Kamouflerade med sin vidriga människosyn. Det tog så väldigt lite för mig att gå från ledsen till blixtrande arg. Försökte snabbt tänka ut vad jag skulle säga om någon vågade sig fram till mig där jag gick förbi med mina kassar.

- Ni borde ha på er era bruna skjortor så det syns på håll vilken människosyn ni har.

Idag har tempot inte heller varit särskilt högt. Har myst på soffan mest och tittat lite på TV, men mestadels bara kuskat runt lite på nätet. Fick ett mail från en väldigt gammal barndomsvän. Hon går också igenom svårigheter efter att ha hittat sin lillesyster död. Helt olika prövningar i livet, men ändå kunde vi hitta en del likheter. Vi har båda flytt till "the land down under" och vi har båda känt hur det är att ha vänner som sviker när man behöver dem som allra mest. Min barndomsvän berättade att folk till och med tagit bort henne som vän på Facebook direkt efter hennes systers död. Man slutar aldrig upp att fövånas äver människors egoism och avsaknad av empati. För vem gör sånt?? Jag må vara naiv, men jag vet att de finns där ute. Överallt. De döljer sig väl genom att likna vilken empatisk person som helst. Man kan dock avslöja dem genom att be om en tjänst. När man gjort det flertalet gånger och de kommer med allt fler unadanflykter och den ena konstiga förklaringen efter den andre, ja då vet man. Jag gjorde till exempel mig av med en hel del "vänner" efter mitt 30-års kalas. Speciellt en utmärkte sig. Trots att vi känt varandra i ett par handbollssäsonger kom hon aldrig på ett enda kalas jag bjöd in till. Jag tog mig alltid iväg till hennes oavsett väder och att hon bodde en bra bit utanför stan med pendeltåg. Fick denna gången förklaringen att hon var tvungen att vara med sin sambo som hade opererat axeln. Han klarade sig inte själv. Mmm, jo men visst, varför inte dra den om..

Det mest intressanta när jag rensade bland mina vänner var att jag bara slutade höra av mig. Och då dog "vänskapen" ut. Svårare än så var det inte! Tjejen som skyllde på sin sambos onda axel tog bort mig från Facebook. Det verkar vara så de "riktiga" vännerna gör för att visa vilka fantastiska vänner de är. Efter några veckor skickade tjejen en av sina vänner att prata med mig. Jag sa bara att jag var besviken på henne och att hon raderat mig från Facebook självmant vilket jag tyckte var lite konstigt. Efter flera år skickade hon så en vänskapsförfrågan via Facebook. Jag ignorerade självklart hennes förfrågan. Hon hade inte ens bemödat sig med att skicka med ett personligt meddelande. Så varför? Jag kikade in på hennes profil. Den visade lyckliga bilder från hennes bröllop med sambon. Jag tänkte skriva ett lyckönskande meddelande, men ändrade mig. Jag såg ingen poäng i det. Vad ville hon egentligen med detta konstiga beteende? Trodde hon verkligen att hennes giftermål med samme sambo ett par år senare ursäktade hennes dåliga beteende ett par år innan? Well, jag lade inte ner nå mer energi på henne än så. Förrän nu då haha. Jag ville bara göra en poäng med att visa att om man bara är tillräckligt uppmärksam på sådana här signaler från början, så behöver man inte stå där och vara besviken på en så kallad vän i slutänden. Teckenen finns där hela tiden. Så nä, när jag tänker efter vilka som hört av sig och vilka som slutat göra det så är jag inte så förvånad. Egentligen. Tecknen har funnits där hela tiden, jag har bara valt att bortse från dem. För vissa vänner gör det ondare att "göra slut" med än andra..

Här kommer en bild på äkta vänner som lördagsmyser ikapp i soffan. Tur vi valde att skaffa

vovve innan jag fick reda på att jag är sjuk!! För bättre stöd kan man inte ha.

Idag kom tankarna och frågorna om jag verkligen ska låta operera mig igen. Kan jag känna mig pressad? Vill jag verkligen det här? Känner jag mig stressad att göra operationen för att kontakterna med kvinnokliniken blivit så dålig? Är det stressen av värken som jag inte längre kan hålla under kontroll som pressar mig till operation? Skulle jag kommit fram till samma beslut om sambon skulle vilja ha barn? Svaren på alla dessa frågor är både ja och nej på "fel" ställen. Ska jag verkligen gå vidare med operation om jag känner mig pressad till det? Nej. Men samtidigt vill jag ju bara bli frisk och återfå mitt liv. Det blir bara så väldigt drastiskt när resultatet av operationen även är att jag aldrig kommer kunna få biologiska barn. Måste prata med kuratorn om det här nästa vecka. Måste få klart för mig själv vad jag egentligen vill. För även det självklara är oklart. Det är inte bara svart eller vitt.

Varför skulle just jag vara ett unikum?

Hade de bara varit trevliga och gjort sitt jobb på kvinnokliniken så skulle jag inte bli stressad av dem. Om jag skulle veta att jag fick medicin eller sjukskrivning när det behövs så inbillar jag mig att situationen skulle vara annorlunda. Jag kanske skulle känna något annat och därför tänka på ett annat sätt än att operation är den enda utvägen från smärtan och det helvete som de utsätter mig för på kliniken. Men jag har haft mindre ont de senaste dagarna, tröttheten har varit konstant, men värken har bara behövt lindring ibland. Resten av värken har jag kunnat stå ut med. Men jobbet har fått lida, det har inte funnits nån som helst ork för det.

Tror även att om sambn hade velat ha barn så skulle jag inte vara lika snabb att välja operation. För de skulle kunna hjälpa mig att iaf skaffa ett barn på fertilitetskliniken. Visst det kanske inte skulle bli något ändå med tanke på att jag både har PCO, nån typ av extrem cellföränding eller redan utvecklad elakartad cancer och dessutom tror jag att jag har endometrios. Dessa sjukdomar var och en för sig kan göra det svårt att få barn, sammantaget kanske de gör att jag inte alls kan ändå. Men det är ju en sak att få pröva och misslyckas och en annan att aldrig få möjlighet att ens testa om det skulle gå. Det finns ju så mycket de kan göra med dagens teknik och framsteg i sjukvården.

Allt är inte svart eller vitt? Jag vet inte vad jag vill och hade hoppats att det skulle ha kristalliserat sig nu. Men här sitter jag, helt utan mål eller riktning och undrar vad framtiden kommer bjuda på. Kommer jag kunna leva med beslutet om operation?