Jag förstår alla vänner som inte längre hör av sig. Det finns liksom nedärft i vår arvsmassa att lämna de sjuka och döende bakom oss. Det är så vi överlevt i generation efter generation. Kanske drog det där lite långt, men jag förstår konceptet. I dagens stressade sammhälle finns det inget utrymme för de som är sjuka. De som går i täten för den synen är regeringen. Tror det finns en viss buffert zon för hur lång tid folk generellt orkar med någon som är sjuk. Visst som anhörig är du ju ålagd att bry dig hela tiden, men som närmsta vän några månader kanske och som bekant räcker ett like på Facebook. Första tiden hör folk av sig. Uttrycker sitt deltagande och säger att det bara är säga till om jag behöver något. Fina ord, men som sagt bara ord. Sedan kommer en tid när de närmsta hör av sig ganska intensivt. Men har man som jag inte ens fått en diagnos på snart ett halvår så tar liksom orken slut. Säkert för att jag är så arg och negativt inställd till sjukvården och för att jag inte mår bra. För det är ju jobbigt när någon på frågan "hur mår du?" eller "hur är läget?" svarar: skit! Det är ju också därför jag nu för tiden svarar "det är". Vill dock passa på att säga att jag idag inte tagit en enda värktablett. Så idag är en bra dag!! Men jag är ändå arg och trött.

Tillbaka till ämnet. Jo jag tror att det finns en gräns för när man som vän inte orkar längre. De allra flesta av mina vänner har nått den nu. Och jag förstår dem verkligen. Det gör jag verkligen! Inte på ett ironiskt sätt, utan helt ärligt. För att höra någon må dåligt som man är nära är jobbigt. Vissa tycker att det är så jobbigt att bli påmind om sin egen dödlighet att de gjorde valet från allra första början att inte höra av sig. Att ta avstånd. Är jag extra ledsen för det? Nej. Det finns andra vänner. Förvänta er bara inte att ni om ett halvår kan ringa mig och gråta ut mot min axel. Det är slut med skitsnacket nu. Antingen är man vänner eller inte. Så enkelt är det. För jag tror man orkar stå ut för de vänner man verkligen står nära. Oavsett omständigheter i livet. När till och med Doran i Australien ringer och hör av sig oftare än andra här hemma i samma stad. Ja då vet man. För riktiga vänner finns inga gränser. Riktiga vänner gör sig hörda oavsett om man befinner sig på en annan kontinent.

Vi är tre trötta kämpar här hemma. En som jobbat tunga skift hela veckan och sovit dåligt i takt med mitt dåliga sömnmönster. En som var på äventyr igår och fortfarande är helt slut efter pärsen med att få några plåtar på sin utmärkta höft. Hur länge sitter lugnande i egentligen? Och en som är helt utslagen eftersom hon inte vågar göra slut på sina värktabletter. Jag och Nelson har sovit i en hög i sängen och bredvid varann på soffan hela dagen. Fått tvinga ut honom på promenad två gånger och inte har han varit särskilt intresserad av göra ifrån sig något då heller. Tänkte gå en liten längre promenad, men det gick helt enkelt inte. Dels var jag trött, men framförallt så var Nelson så långsam att det var plågsamt att gå i hans takt. Det var som att vara ute och gå med en pensionär med käpp. Tog evigheter bara att gå runt vårt hus. Eller ja över en halvtimme iaf, och då är vårt hus inte speciallt stort..

Nu har sambon kommit hem från jobbet och vi har sovit i en enda hög på sängen. Tillsammans. Kanske piggar vi alla på oss till kvällen och kan ta en långpromenad då. Just nu ligger vi på soffan allihop och hänger och äntligen börjar luften från den öppna balkongdörren svalka lite. Varit en alldeles för varm dag för att bara vilja ligga inne och sova. Vi har checkat in för helgen. Det blir nog en väldigt lugn sådan. Men även helger i vilans tecken kan vara sköna. Det enda spännande och samtidigt skrämmande att se fram emot är säsongsavslutande matcher i Premier League på söndag. COYS!! = Come On You Spurs!!

Stör mig på en kommentar sköterskan gav mamma igår. Visserligen var det inte "min" kontaktsköterska, men säkerligen någon annans, så lika skrämmande det! Apropå att min värkmedicin inte kommer räcka till den 28 maj hade hon sagt att "ja men hon har ju fått ut sömntabletter", ungefär som att de kan ersätta värktabletter. Vilken idiot! Hur kan man få jobba som kontaktsköterska med svårt sjuka cancerpatienter och säga och tro på detta?? För det är lite som en av mina absolut bästa kompisar sa idag i telefon "det gör inget att du inte köpt smör, jag har köpt läsk". För läsk går ju verkligen att använda på mackorna.. Är det meningen att jag ska sova till den 28 maj? Hur ska jag kunna jobba halvtid isf har ni tänkt er? Har ni tänkt?? Och nä, mamma väntar sen igår morse på att någon ska ringa upp henne. Ingen som orkar kännas vid sina misstag. Hur tror de då att jag ska orka?

Slut som artist idag. Var tufft att få sädär ont igår och sedan behöva trycka i mig tabletter. Tog lång tid innan det ondaste gick över. Så det var tur att jag inte följde med sambon och vovven för att röntga vår vovves höfter igår. De åkte vid fem och kom inte hem förrän efter tio, men de hann se Sveriges vinst vid straffläggningen mot Kanada. Iaf.. De hade fått träffa tre av Nelsons syskon. Alla var de ena riktiga terrorister; skällde, drog sina mattar och hussar efter sig i kopplet, levde rövare i väntrummet och lydde inga kommandon. Nelson? Jo, han var som Ferdinand och låg lugnt och tittade på och undrade nog vad de andra hade för sig. För vår vovve skäller bara om han gör sig illa eller blir rädd för något. Och det händer ju så extremt sällan så man kan säga att han aldrig skäller. Sköterskan på röntgen hade till och med konstaterat att "den här killen är väluppfostrad till skillnad från sina vänner där ute i väntrummet". Vår annars så snacksalige uppfödare som brukar kritisera oss för att vi korrigerar Nelson var tystad. Här hade hon bevis rakt framför nosen på att vi lyckats långt bättre än de andra med hennes valpar. Då ska ni veta att de andra ändå har ständiga "valpträffar" och går på kurs hos vår uppfödare. Tycker det säger lite om sättet att se på hunduppfostran idag. Man ska bara berömma bra beteende och då kommer till slut alla de dåliga försvinna. Om man korrigerar sin hund skärmmer man den bara till lydnad och den blir olycklig. Det är deras skolas teori iaf. Själva tycker vi att det är självklart att vi som flockledare visar vad som är rätt och fel. Låter man ett springa över vägen utan att säga till? Om man inte skulle säga något utan bara berömma de fåtalet gånger barnet stannar till en stund innan det går över vägen så kommer de aldrig koppla ihop sambandet, eller jo till sist kanske det gör det, men det tar både längre tid och risken att barnet kommer bli överkört är överhängande. Så vi säger till vår hund när han gör fel och ger honom självklart beröm när han gör något bra. Igår fick vi kvittot på att det fungerar bra. Trots att det är bådas vår första hund.

Så hur gick det med röntgen för Nelson då? Jo, vi väntar på ett uttlåtande från Kennelklubben nu, men röntgenläkaren sa att Nelsons höfter nog förmodligen är A eller kanske B. Alla de andra valparnas höfter trodde läkaren var B eller C. Så även där hade vi bästa vovven. Känns skönt! Har varit lite orolig att han skulle ha dåliga höfter, labradorer får ju ofta problem med dem när de blir äldre. Så att de verkar vara bättre än till och med hans syskons gör att det än en gång känns som vi fått jackpotten. Vår guldklimp!

Folk hade tittat snett på sambon eftersom Nelson ragglade fram när de åkte hem kommunalt. Benen gick inte att hålla raka och hela vovven gick som om han vore full eller sjuk. Jag ojade mig såklart över detta när de kom hem, men lite senare under vår kvällspromenad skrattade jag mest åt honom. Såg så otroligt söt ut när han gungade fram, gick i ultrarapid och satte ner tassarna som om trampdynorna var ömma eller markenfylld av glassplitter. Så promenaden blev inte så lång och han ville inte göra något annat än att sniffa lite och gå hem. Så han fick till slut sin vilja igenom och vi somnade alla tre i sängen ganska snabbt. Nelson för att han var helt snurrig, sambon för att dagen hade varit lång och krävande och jag för att jag tagit en sömntablett.

Nelson fortfarande lika trött dagen efter.. Ögonen går

i kors och andningen är tung. Mattes sötnos