Fick ännu sämre samvete för morgonens otrevliga ton mot mamma när jag fick ett mail från henne idag på dagen. En gammal jobbarkompis, till oss båda faktiskt, har fått en tumör i lungan. Tror hon är 7-8 år äldre än mig bara. Har rökt väldigt mycket i sitt liv. Har haft många lunginflammationer. Senaste tiden har hon haft konstant hosta. Mamma har sagt åt henne att kolla upp den där envisa hostan. Kunde ju vara KOL. När hon väl tar sig tiden att kontrollera hos doktorn blir det remisser och provtagningar och idag kom svaret. Cancer. Den kan vara godartad, men hon kommer inte slippa undan operation. Oj oj aj, tänker jag. Och nej! Hon har ju en liten dotter. Tänker på min vän vars mamma gick bort i lungcancer i december i fjol. Ryser av olust. Tänker på min mamma. Nu har hon två vänner med lungcancer och en dotter med cancer i livmodern. Stackars stackars mamma!! Måste vara blytungt. Skäms för mina utbrott imorse. Man ska vara snälla mot varann. För man vet aldrig vad livet bjuder på härnäst.

"Life is not fair; get used to it."

- Bill Gates

Kunde slutat i "lost & found"-lådan på jobbet idag. Eller så hade sambon fått gå till receptionen för att återfå mig mot beskrivning. Arbetsdagen började visserligen bra, även om jag var tvungen att försöka skaka av mig den dåliga morgonpromenaden med vovven. Nelson bestämde sig för att starta dagen på sitt allra drygaste humör och lyckades på något sätt åla sig ur sitt halsband. Så där stod jag med kopplet i handen till ingen nytta och en vovve som likt ett ADHD-barn sprang runt runt en bil på gatan och där stod jag handfallen och tittade på. Varje gång han kom tillräckligt nära så studsade han till och började leka jage, och mina försök att få tag i hans nackskinn gick om intet.

Utöver Nelsonincidenten tjafsade jag dessutom med mamma i telefon. Flera gånger. Hon fick ju numret till kontaktsköterskan igår och hade ringt och pratat med en annan tjej som svarade på det numret idag. Det jag blev mest upprörd av var att mamma hade bett tumör specialisten ringa upp mig eller henne idag eftersom jag är så besviken och ledsen på hur de behandlar mig. Fick lite panik. Jag ville ju inte prata med dem om detta. Jag känner mig inte tillräckligt stark för det och känner att jag står i allt för stor beroendeställning till dem på kliniken så jag vågar inte göra det. Ville hon säga dem några sanningens ord får hon gärna göra de själv, men jag har absolut ingen lust med det. Jag mår dåligt som det är liksom. Samtidigt bad jag henne prata om sjukskrivningen och mer värkmedicin, eftersom den andra sorten jag tar snart är slut. Dessutom fick jag bara ett uttag av citodon, och behöver jag ta maxdos i några dagar så är den snart slut igen, och tiden på smärtkliniken är ju inte förrän den 28 maj. Det är lång tid dit om jag inte har värktabletter så det räcker!! Då hade sköterskan svarat att citodon ändå avtar i effekt efter ett tag. Och då blev jag riktigt arg! Om de nu vet om det, varför har de då inte nämnt det för mig och vad har de för plan för mig innan den 28:e? Är det deras "ursäkt" till varför de är så tröga med att skriva ut mer citodon eller annan värkmedicin? Ska jag bara gå och ha ont om citodonet slutar verka? HUR ska jag klara av att jobba ens en timme om dagen då? Och all den där rädslan och frustrationen gick såklart ut över stackars mamma.. Men vi löste det och nu väntar hon fortfarande på att tumör läkaren ska ringa. Lite nervös för det faktiskt. Jag hoppas inte det här kommer komma tillbaka för att bita mig i arslet. Så ja, allt som allt ingen lysande start på dagen kan man säga.

Tog mig själv i kragen iaf och släpade iväg mig själv till jobbet. Bestämde mig för att nya taktiken måste vara att endast ta värktabletter i absoluta nödfall. Så att tabletterna ska "räcka" till den 28:e. Nu på morgonen hade jag i vart fall inte särskilt ont. Det är ju alltid något! Så jag tänkte att jag testar. Jag struntar i alla tabletter och ser hur det fungerar. Jag hade ju dessutom fått sova hela natten till soluppgången tack vare nya sömntabletterna. Så jag försökte skaka av mig allt och bara fokusera på jobbet. Fick en lugn uppvärmning med inkorgen och sen var det dags för lunch ganska snart. Brudarna (kollegorna alltså) hade siktet inställt på Konstfack, där startskottet för vårutställningen gick av stapeln idag. Så efter en kryddig lunch vimlade vi runt bland utställningsmontrarna. Min favorit för dagen var en seriestripp i starka färger ackompanjerad av en mycket söt historia med mycket värme i, signerad Jojje. Vi hann inte se hela utställningen, så det lär bli fler lunchbesök till Konstfack.

Efter Konstfack var den dåliga morgonen som bortblåst. Jag satte mig och gjorde nytta, slav under Outlook som jag är. Men värken som hade kommit smygande innan lunchen började bli mer påtaglig. Andningen ändrades. Turerna ut till printern gick långsamt och varje steg jag tog gjorde ont. Tog en värktablett till slut. Den hjälpte inte ett dugg. Det blev värre. Jag tog två till. Det blev lite bättre, men inte nämnvärt. Väntade en timme till och tog sedan en till, även om jag säkert inte borde. Började fundera på hur jag skulle ta mig hem. Egentligen hade det varit dags för sedan en timme tillbaka vid det laget. Sambon hörde av sig. Skulle jag med och röntga Nelsons höfter och leder. Jag svarade att jag skulle vara glad om jag lyckades ta mig hem idag ens. Han sa att han kunde fixa det själv. "Tur det!", tänkte jag. Så där satt jag. Hur fan skulle det här sluta då? Skulle jag tappa bort mig helt i värken och skrumpna ihop till en liten boll som skulle tvingas hämtas upp i receptionen? Men det löste sig som alltid. Värken gick inte över, men jag fick skjuts hem. Så nu ligger jag här på soffan och undrar hur jag ska klara mig till den 28 maj. Jag fick tipset av kuratorn att andas in och räkna till 4 medan jag håller andan. Fyrkanten kallas det visst för. Men inga avslappningsövningar i världen biter på den förbannade värken!! Jag kan inte hålla andan och räkna till 4 ända till den 28 maj. Så tips. Någon??