Lustigt hur känslig jag är för minsta lilla just nu. Det tar så lite för att göra mig helt förtvivlad. Det tar så lite för att få mig att låtsas som ingenting och bara le och må bra för stunden. Mitt i all förtvivlan, en timme innan apoteket skulle stänga och ännu en natt utan rätt värkmedcin så ringde telefonen. Det var tumör specialisten som ville berätta att hon skrivit ut tabletter både mot värk och för sömn. Orkade inte ens vara dryg och fråga varför det tog sån tid. För jag känner mig så liten. Ska vara glad för det lilla jag får. Så jag tror jag till och med kom på mig själv med att tacka för hjälpen. Fick även veta i förbifarten att skiktröntgen inte visade på något. Det enda som syntes var mina aktiva äggstockar och en hel del cystor. Men det är tydligen helt normalt i fertil ålder. Kan ju vara så att jag är helt normal, men jag har inte hört en enda vännina, vänninas vännina eller någon annan som har en massa cystor. Som samtidigt har konstant mensvärk och andra buksmärtor som är så starka att det krävs morfin med morfin för att lindra värken bäst. Har inte heller hört talas om någon som behövt vänta i över 150 dagar på en cancerdiagnos. Men men jag är väl helt normal. Min hjärna kommer säkert gå på den finten nu när jag kommer upprepa det mantrat. Ja ja..

Innan vi lade på berättade jag att jag har bestämt mig. Om jag inte får någon totalt oväntad fantastisk solskensdiagnos den 23 maj så vill jag opereras. Rutger ska bort! Livmoder, äggledare, äggstockar, rubbet!! Jag kan inte gå och ta vävnadsprover var tredje månad, äta antibiotikakur på kur och vara sjukskriven i varierande grad, var tredje månad. Jag kan inte var tredje månad oroas för att hysteroskopin ska göra mig sjukare, igen, för att efteråt oroas över svaren från de senaste vävnadsproverna. Kommer de säga att jag har cancer den här gången? Kommer det bli nästa gång? Eller gången efter det? Nej, livet går inte att leva på det viset. Eller jag väljer att inte leva mitt liv på det sättet. Jag har insett mina egna begränsningar. Det är inte min grej att leva under konstant cancerhot. Det är inte min grej att veta att jag har en tickande bomb i min livmoder. För oavsett om det inte är cancer just nu, så kommer det garanterat bli det längre fram. Så tumör specialisten lovade att se till att jag blir kallad för provtagning och träff med narkosläkare nu. Jag hoppas det kommer gå fort där efter den 23:e. För även om jag varit inne på samma spår förrut så har det tagit mig tid att ta det här beslutet. Men nu gör jag som en modig gammal bekant har gjort. Jag väljer livet. Jag är inte lika modig som Emma, men jag kom fram till ett lika svårt beslut som hon gjorde. Det tog bara lite längre tid.

Länk till artikeln här.

Klockan tickade iväg och när den nådde 16.20 ringde jag kontaktsköterskan, igen. Fick då följande telefonsvaremeddelande: "personen du försöker nå har gått för dagen och är tillbaka imorgon..". Panik!! Ska jag behöva stå ut en natt till utan värkmedicin?? Så kom tårarna.. Ringde mamma som inte visste vad hon skulle säga ens. Försökte få tag på nån annan på kvinnokliniken via växeln men fick veta att alla hade gått för dagen, innan klockan ens var 16.30 "Du får åka till akuten om du behöver hjälp". Jojo, den känns bekant.. Jävla satans idioter!! Hur jävla svårt kan det vara och göra sitt jobb?? Som skulle varit gjort för två dagar sen.. Kände paniken växa, låg där i sängen, fånge. Försökte tänka positiva tankar. Det är tur jag inte har som värst ont just nu iaf. Det kunde vara värre. Men det finns liksom gränser för alla. Det här var min. Ringde mamma igen. Gav henne numret till kontaktsköterskan. Sa att hon kunde hälsa dem att jag ALDRIG vill ha något med dem att göra igen. De får remittera mig någon annanstans. Vill aldrig mer sätta min fot på den där skit kliniken som inte har någon respekt eller tid för sina patienter. Lade på. Låg kvar i sängen med vovven tätt intill och med de uppgivna tårarna rinnandes nerför kinderna. Ska det vara såhär? De har tagit ifrån mig all ork att kämpa mot vad det nu är jag kämpar mot. Botten måste vara nådd nu! För jag orkar verkligen inte mer motgångar nu.

Klockan är nu 3 och jag har ännu inte fått någon värkmedicin utskriven.. Har tagit långt fler morfintabletter än vad jag tror att jag får. Tryckt i mig alvedon. Så nu är jag totalt dråsig, men har ont. Så ska gå och försöka sova igen, för det bara snurrar i skallen och så mår jag illa bara jag ställer mig upp. Mamma blev så arg när jag pratade med henne nu senast på eftermiddagen att hon ville ringa upp kontaktsköterskan och skälla ut henne eller åka in till sjukhuset för att visa sitt missnöje. Själv ringde jag kontaktsköterskan igen för nån timme sedan. För att säga att jag har fortsatt ont och är orolig för att jag inte kommer hinna få ut några tabletter innan tumör specialisten går hem för dagen eller apoteket utanför min port har stängt. Sa att de missar att fixa dagens deadline får de skriva in mig på kliniken. Hur mycket jag än skulle hata att sätta min fot där igen. Men jag ska fan inte behöva sätta mig på akuten i flera timmar för att de har tabbat sig på kliniken. Det höll hon med om. Så jag ligger här. Fortfarande. Och väntar.. Och hoppas..

Ringde till kontaktsköterskan det första jag gjorde kl 8 när hon börjar. På andra försöket, kvart över, svarade hon stressat med en gnutta dåligt samvete när jag presenterade mig. Hon hade hört mitt meddelande från igårkväll, men lik förbannat hade hon inte plockat upp luren och ringt mig på en gång. Här var det jag som ringde upp henne. Min röst var rostig efter nattens långa timmar och jag hade legat helt vaken sedan soluppgången. Ledsen. Utlämnad i sjukvårdens händer. Förklaringen jag fick? De var underbemannade och min tumör specialist stod på operation nu. Hon tipsade om alvedon och morfin. Jag sa att jag självklart redan försökt med det och gjorde det klart med endast mitt tonläge och sätt att säga det på att jag inte är puckad. Självklart har jag försökt med det enda jag har! Men funkade det bra? Nej! Frågade hur det är tänkt att jag ska kunna jobba under de här omständigheterna. Även om det nu "bara" är halvtid. Som i normala fall, med maxdos av värktabletterna, tar alla mina krafter för att orka med. Hon visste inte vad hon skulle svara, men lovade att höra av sig under dagen när tabletterna var utskrivna. Under dagen?? Så inte ens till dess att apoteket öppnar kl 10 alltså?? Nä, under dagen skulle de skrivas ut. Det är något man säger när man inte har en jävla aning om när det kan tänkas bli av. Det är inte ens ett klockslag att försöka hålla ut till. Det är ett vagt konstaterande att det kanske inte kommer finnas att hämta ut förrän till kvällen.. Hon avslutade med att säga att hon hoppas att jag ska orka hålla ut tills dess hon ringer lite senare. Orden lät ärligt menade. Men vad hjälper det mig? Det lindrar inte smärtan. Hon sade hejdå med mycket skuld och dåligt samvete, men fick jag en ursäkt? Nej. Det kan inte ens en skuldtyngd sköterska kosta på sig. För det skulle ju bevisa att de gjort något fel. Och visst jag kan köpa att de är underbemannade, men hur illa får man behandla en patient för det? De har haft två dagar på sig att skriva ut de förbannade tabletterna. Två dagar!! Så jag satt under samtalet och tänkte på vem jag ska vara arg på. Är det tumör specialisten som missat att skriva ut min medicin eller är det kontaktsköterskan i andra änden som glömt att säga något till tumör specialisten? Sedan insåg jag att det fan inte spelar någon roll. Oavsett är resultatet detsamma. Jag sitter här och har ont. Hur kan dessa personer få ansvara för svårt sjuka cancerpatienter? Det tycker jag är skrämmande!

Den där lex Maria anmälan jag kommer göra när jag mår bättre bli fetare och fetare för varje vecka. Även om en sådan redogörelse inte kommer förändra för mig i detta nu, så hoppas jag ändå på en ursäkt. För jag känner mig trampad på, förnedrad, och det i ett läge där jag står i beroende till sjukvården. En sjukvård som inte fungerar för de som behöver den som allra mest.