Blev lite stressigt till KS idag. När jag klev av bussen blev jag lite yr, vätskebrist eller blodtrycksfall. Jag kostade på mig att ta en sväng förbi kiosken i entrén där min gamla arbetskollega jobbar. Stoppade glassen i munnen och sippade på drickan på vägen till kuratorn. Måste varit lite förvirrad, för det visade sig att jag ändå hade tid med kassan innan kuratortiden. Så när jag tittar på klockan hade jag ändå hela sju minuter tillgodo så jag tänkte att jag lyxlyxar till det lite och tar hiseen. Efter fyra minuters väntande tog jag till sist trapporna. En trappa ner och där utanför i hisshallen möts min blick av den där vidrigt hemska nattsköterskan som gjorde att jag låg och hade ont sista natten när jag var inskriven på kvinnokliniken. Hon som var högst delaktig i att få mig att känna mig totalt förnedrad när jag låg och hade ont, och hon tyckte det var hennes plikt att behandla mig som skit eftersom hon inte trodde jag hade ont. Jag hade ju inte opererats som damen jag delade rum med. Alltså var jag värd att förnedras när jag låg där i sängen, utlämnad. Det var hennes förtjänst att jag mådde lite extra psykiskt dåligt när jag väl fick komma hem. En vecka tog det innan jag landade i mig själv igen. Nu stod hon där och såg mig i ögonen. Såg att hon kände igen mig. Och hur reagerade jag? Jo, jag skämdes såklart eftersom jag var på väg till kuratorn. Försökte låtsas som jag var på väg nån annanstans. Även om jag förstod att det var ganska genomskinligt eftersom jag varken kan bli gravid eller är gravid (de enda andra business jag annars kunde ha där..).

När jag väl kom in till min kurator blev det naturligt att prata om upplevelserna när jag var inlagd för två veckor sedan. Berättade allt som jag upplevt det. Hur förnedrad jag kände mig efteråt, hur besviken jag var, hur ledsen.. Då klev hon ur sin roll och gav mig en kram. Hon tycker till och med att jag ska anmäla allt detta och ville ha namnen på den vidriga sköterskan och jourläkaren som behandlade mig illa när jag var inlagd. Insåg att jag hade större behov än jag trott av att berätta om mina upplevelser. Hur djupa spår det satt i mig. För jag vill egentligen aldrig, någonsin, behöva sätta min fot på den där kvinnokliniken igen. Egentligen vill jag inte ens sätta min fot på KS igen. Men det känns annorlunda att träffa en kurator. Förtroendet för läkarna är ju som bekant totalt nere på noll. Kanske får omvärdera det när jag berättar vad som hände lite senare..

Jag mötte upp min syster efteråt. Vi shoppade skor. Till mig!! Tänk så det kan bli, och tänk så mycket bättre man kan må av köpa något fint att ha på sig. När vi kom hem tog vi den där promenaden med vovven och sen var det meningen att vi skulle förbi apoteket innan vi gick till outleten för att köpa en födelsedagspresent och sen ta något att dricka vid en trevlig uteservering vid vattnet. Gick glatt till apoteket, skoinköpen och min systers livfulla energi hade verkligen fått mig glad igen efter pärsen hos kuratorn .. då säger tjejen bakom disken att: "nej tyvärr du har inga starka värktabletter att hämta ut". Ridå. Jag blev så jävla ledsen. Men samtdigt inte förvånad. Det är nu andra gången i rad jag gått till apoteket och inte kunnat hämta ut den värkmedicin jag behöver och blivit lovad. Tjejen bakom kassan sa nästan i kör med mig att jag får åka in akut om natten blir jobbig. För det vill jag ju verkligen.. Blev ju så mycket bättre sist.. Seriöst? Vem gör så här mot en människa som redan ligger ner? Hur jävla nonchalant får man behandla någon som står i beroendeställning? Hur illa tycker de att jag ska må?? För jag kan säga att jag ger snart upp. Jag orkar inte det här! Känner mig så jäkla besviken. Och det finns inget värre än att vara besviken på någon.

Så vad gör man när läkare och vården sviker? Jag skriver här. För alla dessa saker ska ingå i den anmälan jag kommer göra lite senare. När jag blivit frisk och jag återfått mina krafter. Förtroendet för läkare? Ligger nu på minusnivå.

Skrev ju om målets mening igår. Vad hittar jag lustigt nog i min inkorg idag om inte ett peptalk mail som handlar om hur viktigt det är att ha ett mål. Det var en kollega som tipsade mig om Olof Röhlanders peptalk mail som jag nu prenumererat på i nästan 3 år. Så jag verkar iaf vara inne på rätt spår med min målsättning. Känns bra!

Men idag är jag nervös. Ska träffa kuratorn nu i eftermiddag. Det blir andra gången jag träffar henne. Första gången låg jag i en sjukhussäng, inlagd på Kvinnokliniken och för sjuk för att ens orka sitta upp. Idag mår jag iaf fysiskt bättre. Så som jag mår psykiskt nu är det viktigt för mig att kunna öppna upp och prata av mig. Så varför är jag nervös? Jag är nog rädd att släppa garden och öppna upp allt som finns inom mig. All jobbig ångest, alla frågor, all rädsla, all sorg, all frustration. Jag jobbar hårt för att försöka hålla allt inne för att orka vidare. För att orka dagen. Och ibland bara för att orka till nästa timme. Så att öppna upp känns som att öppna Pandoras box. För att underlätta för mig själv och mina anhöriga har jag valt att inte öppna boxen. Jag har lovat mig själv att bara göra det i närvaro av min kurator. Men det har tagit sån tid att få en tid hos min kurator. Så idag ska jag be henne om att få komma oftare än varannan vecka. Jag behöver lätta på trycket lite oftare. Just nu iaf. Ska även försöka be om handfasta tips om hur jag bättre ska klara av all väntan. För är det något man gör när man har cancer, så är det att vänta. Man väntar alltid på något. På nästa läkarbesök. Nästa kallelse till en specialist, provtagning eller röntgen. Sedan väntar man på svar på proverna eller röntgenbilderna. Eller som i mitt fall: väntar på att få en diagnos för att kunna få rätt behandling.

Chattade precis med min närmsta kollega. Hon är precis min kära Dora, hon har förmågan att få mig att le. Att tänka på annat. Att skratta. Och ibland får jag mig även en tillsägelse när det är befogat. Det är viktigt att ha sådana personer i sin omgivning när man mår dåligt. Jag är välsignad med flera sådana personer. När jag chattade med närmsta kollegan så sa jag att det alltid finns dem som har det värre än jag har det. Det kan alltid bli värre. Det blir man varse bara man läser andra personers bloggar, eller för den delen bara slår upp tidningen. Idag fick jag följande citat av närmsta kollegan: "Det är som Alfons farmor säger - det är bra att ni har tråkigt för då märker ni när det blir roligt igen. Fast så himla tråkigt som du har skulle man ju inte behöva ha...".

Nu laddar jag batterierna för att öppna den fasansfulla boxen. Jobbar hemifrån idag också av just den anledningen. För det tar verkligen på krafterna att gå i terapi. Så jag har även skaffat mig något att se fram emot efteråt. Jag ska gå promenad med mellansyster och vovven och sen ska vi shoppa lite. Syster ska få sin födelsedagspresent och jag ska få ett par fräscha nya mjukisbyxor. För jag har gått hårt åt mina mjukisar det senaste halvåret med alla sjukskrivna dagar här hemma. Så det finns förutsättningar att dagen slutar bra trots Pandoras box.