Inser när jag läser mina egna ord hur svart jag målar världen. Tänker inte be om ursäkt för det. Absolut inte. Det är som det är. Det finns andra som kan skriva om sina rosaskimrande Hubba Bubba liv. Jag kämpar på, för tillfället en dag i taget. Ibland några timmar i taget. Så jag insåg att jag behöver göra slag i mitt mål. Så snart det är fysiskt möjligt vill jag tillbaka i handbollsmålet. Så jag skrev till tränaren för mitt kära gamla lag idag. Skrev och frågade om jag är välkommen tillbaka. Att jag behöver mening och mål för att ta mig tillbaka i form igen. Gjorde klart att jag inte förväntar mig någon speltid. Det är laget jag saknar. Känslan att tillhöra. Kamratskapen. Adrenalinet inför en match. Kicken att göra en betydande räddning. Styrkan i rösten som skriker för vinst.

Fick svar ganska omgående att jag självklart är välkommen tillbaka, även om jag kanske inte kommer kunna träna mer än en gång i veckan med laget. Så var den där igen. Meningen och målet. Vill inget hellre än att vara där redan. Men det är tyvärr en lång och krokig väg för att ta mig tillbaka. Meningen och målet är iaf satta och siktet inställt. Det borde göra färden lite enklare i vart fall.

Blev till att jobba hemifrån idag. Kroppen strejkar. Orkar inte göra det jag ber den om. Dagdrömmer om mer sömn. Hade så gärna tagit mig till kontoret. Det ger mig styrka. Men när det inte finns energi att ens sätta mig på tåget dit, ja då blir det till att jobba från soffan. Det otroligt fina vädret utanför den öppna balkongdörren får mig att få dåligt samvete. För vad får man höra om inte "jaha, men då kan du ju sitta ute i solen och njuta idag iaf". Men jag orkar inte ens det. Värme och ljus för en uttorkad och extremtrött tjej är inte ultimat. Jag får försöka sluta känna som vi svenskar gör så fort solen visar sig. Det är okej att vara inne och missa några utav årets få soltimmar. Världen går inte under för det! Kanske orkar jag mig ut i eftermiddag. Kanske får vovven följa med och bada i kanalen.

Fick tag på kontaktsköterskan. Ska få mer värkmedicin utskriven. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade för första gången helt ärligt på den frågan. Hon skrev ned det jag sa. En roman för min tumör specialist att läsa blev det tydligen. Vi pratade även om saker att hänga upp min verklighet på just nu. Som den 23 maj när jag ska få min efterlängtade diagnos. Hon var snabb att påpeka att hon inte vet något alls om den. Diagnosen alltså. Ett annat datum att härda ut till är den 28 maj då jag ska få komma till smärtkliniken. Hon ville dock förhöra sig om vad jag trodde jag skulle få ut av det besöket. Att jag är realistisk och inte tror att jag ska gå därifrån helt smärtfri. Jag sa att jag ser det som en början till slutet på värken. Att jag inte längre vågar tro så mycket, att jag hellre hoppas på mindre framsteg. Besvikelsen blir så stor annars.. Så jag hänger upp min verklighet på dessa två datum och jag hoppas innerligt på att de inte ska bringa mig mer besvikelse. För det finns verkligen ingen ork till det. Energin är slut. Jag behöver påfyllning. Så ska göra ett nytt försök att vila min sömndesperata kropp. Det är ju trots allt den 13 idag. Mitt turnummer. Hoppas det strör lite John Blund sömn i mina ögon!

Godnatt 

Gick sådär att somna.. Tryckte i mig maxdos av smärtstillande innan jag kröp i säng. Som vanligt. Tabletterna gjorde mig yr och lätt illamående. Precis som jag gled in i en dröm väcktes jag av några berusade ungdomar nere på gatan. Vi sover med öppet fönster nu. Redan så varmt att vi måste göra det. Annars vaknar vi så fort solen stigit upp för att det rinner svett om oss och luften är kvav till obefintlig. Jag sover ändå med öronproppar, men det hjälper inte alltid. Jag är lättväckt. Dessutom har jag extremt svårt att somna om, när jag väl blivit väckt. Att jag har ont i magen gör inte saken bättre. Tabletterna tar liksom inte bort all smärta. Bara en del av den. Så jag ligger i krig. Varje natt. Måste kämpa för varje timmes sömn. Just nu ligger jag under. För mycket minus på målkontot. Så vad gör man? Vad gör jag? Försöker vänta för att se om jag blir tröttare. Snart kanske? För det borde jag. Min kropp borde bara strejka av sömnbrist och falla ihop snarkandes i en hög av sig självt. Jag har ju till och med ansträngt mig fysiskt idag också. Ska inte det hjälpa? Nähä, tydligen inte. Kriget fortgår och jag önskar jag kommer ha krafter att bekämpa det. För ska jag bli frisk måste jag få sova. Så imorgon blir det ett nytt samtal till kontaktsköterskan. Igen. Skulle visserligen ändå behövt ringa. Behöver mer värktabletter. Igen. Får väl ta det här med mina sömnproblem då. Och säga att jag misstänker att jag lider av endometrios. Börjar undra när mitt krig kommer ta slut. Kommer det någonsin bli fred i landet Krokii? Vi har inga maktbegär. Vi i landet Krokii vill bara ha fred.