För 24 år sedan blev jag storesyster för första gången. Kommer ihåg hur mamma en kväll kom in och satte sig på min sängkant. "Hur skulle det vara med ett syskon?". Vad jag svarade minns jag inte, men det var en hemlighet. Pappa visste inget än. Vi skulle ju skaffa vovve. En så där stor pälsboll med blå tunga. Eller en så där vit liten sak som var allergivänlig, som grannarna med tvillingarna hade. Det blev en syster istället.

Jag höll på att göra i ordning mig för att gå till skolan. Mamma hade värkar, men det var inte mer bråttom än att jag fick skjuts till skolan innan de åkte in till sjukhuset. Kanske därför jag kommer ihåg just det momentet så tydligt, eftersom jag annars alltid gick själv till skolan. Det ni alla i curlinggenerationen!! Minns att jag blev avsläppt där vid vändhållplatsen bakom baracken där mitt klassrum låg. Själva skoldagen har jag inga sinnesbilder av, men farmor kom och hämtade mig efter skolan. Det hörde inte heller till vanligheterna. När vi gick den korta vägen uppför backen hem till radhuset pratade vi om vad jag helst önskade, en syster eller en bror. Jag svarade att jag ville ha en brorsa, varpå farmor berättade att jag hade fått en syster vid 11-tiden. Men inte blev jag besviken för det inte. Tyckte det var väldigt spännande oavsett. Visste ju redan vad hon skulle heta. Hon döptes officiellt efter en gammelfaster eller något liknande. Någon släkt på pappas sida. Men egentligen var det ju för den där tjejen som gick på samma ridläger som mig sommaren innan. Mamma fastnade direkt för det namnet. Själv hade jag aldrig hört namnet förrän jag träffade tjejen med det där tuffa namnet. Att tjejen var både dryg och vidrig struntade mamma i, eller så vågade jag aldrig berätta att hon var elak mot mig. Så det enda jag associerade namnet med var den där hemska tjejen. Ända tills jag fick hålla den lilla bebisdoftande knyttet till syster i min famn. Jag böt blöjor även om jag tyckte det var äckligt och luktade illa. Jag hjälpte att bada henne i diskhon. Jag åt gärna upp hennes barnmat. Och som jag älskade den där lilla tjejen så fort jag fick henne i min famn!! Jag fascinerades över de små händerna och fötterna, älskade att hålla dem i mina händer. Att hon fyller 24 år idag känns därför smått overkligt. Den där lilla som jag hållit i min famn innan hennes ögon ens antagit sin permanenta färg. Vad säger det om mig? Jag börjar bli gammal.

Hoppas den soliga dagen tar med sig sommardoften långt in på natten och att du blir firad som den solstråle du är. Grattis älskade syster!  

Läste för några månader sedan om en studie som visade att hur en person får ett cancerbesked spelar in för hur stor chans personen kommer ha att klara sig med livet i behåll. Andra studier visar även på att "cancerbeskedet i sig kan medföra en markant ökad risk för stressrelaterad sjukdom och död". Observera att denna studie gjorts på samma sjukhus som jag nu "behandlas" på. KS i Solna. Med andra ord borde de veta hur viktigt det är att ge beskedet på ett bra sätt. De borde förstå hur viktigt det är att ge patienten rätt diagnos. De borde veta att det är brådskande att ge besked om man har cancer eller ej. Inte bara för vidare behandling av en potentiellt dödlig sjukdom. Det är viktigt eftersom det skapar stress hos patienten. Så att jag känner att jag lider av en del stressymtom kanske inte är så konstigt. Senast igår levde mitt ena ögonlock ett eget liv. Var som att ha ett kraftigt epilepsianfall i ögat hela dagen. Även magen visar tecken på stress. Som om det inte vore nog med värken..

Även om jag försöker vara så positiv som det är fysiskt möjligt just nu så har jag bestämt mig. Tror jag. När helvetet är över tänker jag göra en lex Maria anmälan. För jag önskar verkligen ingen. INGEN! Den behandling jag har fått av vården sedan jag fick det första cancerbeskedet på Luciadagen förra året. Idag är det exakt 150 dagar sedan jag fick det där beskedet över telefon när jag var på konferens med jobbet. Det är nu alltså 150 dagar av både själslig och fysisk värk utan fastställd diagnos. 150 dagar av ovisshet och sömnlösa nätter. Efter 8 antibiotikakurer och otaliga mängder värktabletter har jag fortfarande inte ens fått en diagnos på varför jag har kronisk värk i magen. Kronisk? Ja det räknas som det nu när jag har haft konstant värk i över tre månader. Det var först den här veckan som jag fick en kallelse till smärtkliniken på KS..

Det är även 150 dagar av tuff ovisshet för mina nära och kära. För jag märker att de börjar vissna så sakteliga. De börjar uppvisa fysiska symtom de med av stressen som det innebär att ha en närstående som är sjuk. Läste en studie som till och med visar att "anhöriga till cancerpatienter mår sämre än patienten själv" och det bekräftas tydligen av andra studier också. Så anhöriga borde också erbjudas hjälp. Mamma har haft panikångestkänningar. Min mamma som är stark som den äldsta av ekar. Sambon är otålig och ibland lättretlig. Han som har världens största tålamod. Mina systrar oroar sig. På olika sätt, men lik väl försöker de alla att inte oroa mig med sin oro. Så jag undviker frågor om hur jag mår. Finns ju inget värde i det längre. Det blir inte bättre så länge jag inte får en diagnos. För utan diagnos fortsätter cellerna att växa ohämmat i min livmoder. De förökar sig eftersom de har friheten att göra det. Och hur jag än försöker att inte oroa mig eller alla andra i min omgivning så är min största rädsla att vad det nu än är som växer ska sprida sig där inne i min mage. Det spelar liksom ingen roll att en tumör specialist försökt försäkra mig om att denna typen av cancer förökar sig extremt långsamt. För under nattens långa mörka timmar smyger sig tankarna ändå dit de inte får. Alla frågor som det inte finns något svar på ekar svarslösa i huvudet. Frågor såsom; "men om denna typ av cancer nu växer så långsamt, varför har jag en skog av möjliga tumörer i min livmoder?", "hur länge har sjukdomen fått växa till sig därinne om jag redan har en skog av potentiella tumörer?".. Att få höra av samme specialist att man kan leva med denna typ av cancer i 5-10 år innan man dör är inte betryggande. För även om samme specialist kallt konstaterade att "ja och hade du haft det så länge så skulle du inte sitta här" så lugnar det inte stormen av frågor som härjar i mitt huvud. För hur tryggt är det att samme specialist frågar mig vad jag tror att jag är för sjuk och ber mig att välja hur jag vill behandlas för det? Hur tryggt känns det?? 150 dagar är inget att fira. Det känns som ett hån, och jag tänker anmäla alla turer som jag tvingats genomleva. För ingen är värd en sådan behandling. Ett sådant bemötande. Så jag tänker göra det för alla kvinnor som i framtiden kommer hamna i samma situation som mig. De ska inte behöva lida mer än nödvändigt.

Att inte veta är tortyr.

Så skål Rutger! Den här ronden gick till dig, men du kan sluta le. Jag tänker vinna alla framtida duster!! Dina dagar är räknade.