Vi har grillat, tagit en tur med Nelson längs strandpromenaden och ätit glass i solen. Nelson har dessutom badat flera gånger och behövts svalkas med blomsprutan hemma i lyan, eftersom hans svarta tjocka päls gör honom extremt flämtig så fort temperaturen stiger. Vet inte hur det kommer gå eftersom det inte ens blivit sommar på riktigt än, även om det underbart nog känns somrigt härligt just nu. Jag menar sommaren blir förhoppningsvis varm och lång och hur gör man då med en flämtig liten vovve som kommer behöva vara hemma själv en del på dagarna? Haft en riktig bra dag och tänker inte oroa mig. Idag har värktabletterna hjälpt och varje dag utan extrem värk är en vinst. Inte långt kvar till den 23 maj. Ser fram emot en diagnos nu! Har börjat våga tro på en diagnos nu till och med. Det enda orosmolnet är att en diagnos kan komma att förstöra vår inplanerade semester. Vi har ju valt tidig semester. Men jag tänker inte oroa mig för det heller. Det löser sig det med! Har jag väntat såhär länge med operation kan jag lika gärna vänta lite till.

Vi har planerat semestern också. Eller alltså funderat lite kring vad vi ska göra. Eftersom ekonomin är lite sisådär nu när jag är halvtidssjukriven så blir det budget alternativ. Så sambon har bokat en stuga vid Mälaren midsommarveckan. Doran och hennes sambo kommer förhoppningsvis och firar min favorithögtid några dagar. De kommer hem till Sverige i slutet av månaden och stannar dryg månad. Vi ska även åka till Tjörn och hälsa på sambons mamma och hennes man i en vecka. Och så ska jag kolla med min mamma om vi kan hälsa på i fjällstugan som de bygger. Börjar verkligen se fram emot semestern nu. Ska bli skönt. Jag har lovat mig själv att lägga allt vad sjukdom heter på hyllan då. Hoppas det blir möjligt efter min diagnos och träffen med läkarna på smärtkliniken. Hoppas och tror på att semestern kan bli precis så avslappnad som jag önskar.

Träffade min äldsta barndomsvän igår. Hon ska tyvärr (för min del) flytta till New York. Får se fram emot att kunna hälsa på henne istället. Har ju aldrig varit i NY och med henne boendes där har jag någon som kan visa mig runt. Ska definitivt boka in en resa så fort jag blivit frisk. Ser fram emot det!! För som vanligt hade vi väldigt trevligt. Vi åt på en uteservering vid vattnet, gick en promenad med Nelson och myste i parken under de blommande körsbärsträden. Fantastisk dag som sedan övergick i sådan skarp smärta att jag trodde jag skulle bli tvungen att åka in akut igen. Som tur var gick det värsta över. Får se fram emot kallelsen till smärtkliniken på Radiumhemmet i slutet av månaden. Hoppas på att de kan hjälpa mig att hitta ut från smärtans mörker.

När inte ens de "duktiga" specialisterna på KS kan säga varför jag har sådan värk så får man ta saken i egna händer.. Nä, skämt åsido så försa sig min kontaktsjuksköterska när jag pratade med henne senast. Märktes att hon läste lite ur min journal och nämnde något hon kanske inte borde gjort: endometrios. Ordet lät bekant på något sätt. Det slog mig att jag hört sjukdomen nämnas när jag slötittat på danska sjukhusserien Hospitalet härom veckan. Anledningen till att det svåruttalade ordet satt sig på minnet var att läkaren i serien sagt att den mest kända patienten med denna sjukdom var Marilyn Monroe. Denna simpla fakta gjorde att namnet fastnade på något sätt, trots att jag vare sig kunde stava eller uttala namnet.

Även om jag inte borde så blev nyfikenheten för stor. Jag googlade till slut sjukdomen. Kunde som sagt inte stava ordet så lät google komma upp med förslag på stavning och vips dök information upp på skärmen framför mig. Vad gjorde vi innan google egentligen?? Och ser man på, många utav symtomen stämmer till punkt och pricka. Sjukdomen innebär att livmoderns slemhinnor börjar växa utanför livmodern i buken. Det är det som gör ont. Det kan även blöda i buken så det kanske förklarar mitt konstiga blåmärke på magen härom veckan. Som sagt var det mycket som stämde överrens. Nu förstår jag även varför "min" tumör specialist ville skicka mig på en laparoskopi (titthålsoperation via naveln för att kika runt i buken). Det stod nämligen att läsa att endometrios bekräftas med laparoskopi. Tyckte det var lite konstigt att tumör specialisten kom med så drastiska åtgärder.. Som sagt, när jag satt där och läste var det precis som att poletten trillade ner. Bingo!

Anledningen till att de inte velat berätta om sina misstankar om detta på KS förstår jag verkligen inte. Visst, jag är nog en besvärlig patient som kräver svar, men tror de att jag mår bättre av att de undanhåller saker för mig om mig själv?? Tur jag inte är helt flumifierad av alla starka värktabletter och faktiskt kunde göra kopplingen själv. För även om vetskapen inte gör mig frisk, så är det en slags trygghet i att iaf veta vad jag är för sjuk.

..fortsättning på föregående inlägg..

När jag kom hem från sjukan reflekterade jag över vad som hade hänt och hur det hade känts. Kom fram till att jag kände mig kränkt. Som att min smärta inte blir tagen på allvar. Jag var arg för att sjukvården återigen svikit och inte ens skrivit ut utlovad medicin. Förstod inte hur det var meningen att jag skulle fortsätta jobba halvtid med tanke på att värken var värre än någonsin. Då sa sambon "sluta vara din sjukdom!". Först blev jag ledsen och stött. Sedan hade vi ett bra snack och jag bestämde mig för att sluta vara min sjukdom. Försöka se på alla positiva saker som händer och inte lägga alla negativa saker under lupp. Så..

Kuratorn jag skulle träffa sökte upp mig på avdelningen. Vi pratade länge, säkert över en timme och det kändes skönt. Att hon lovade att höra av sig på fredagen men inte gjorde det visste jag inte då. Skulle ta ett telefonsvaremeddelande och några extra dagar innan hon ringde upp på onsdagen en vecka senare för att boka ny tid. Jag kommenterade inte ens hennes brutna löfte. Jag försöker bara att se det positiva med att jag har en ny tid att se fram emot. Jag behöver verkligen träffa henne. Just nu skulle jag behöva det lite oftare än med två veckors mellanrum och det tänker jag säga när vi ses nästa vecka.

Sambon tyckte att jag måste ta till mig nya hobbys. Jag har bestämt mig för att fortsätta måla och har redan påbörjat en ny tavla. Extremt abstrakt och väldigt färgglad. Min kära arbetskollega tycker jag ska bjuda in ett gäng från jobbet på vernissage när jag fått ihop en samling av mina alster. Det är ju rart, men jag gillar som sagt bara att kladda lite och är inte jättenöjd med mina "verk" haha. Jag har däremot inspirerat både sambon och mellansyster att kanske prova att kladda lite terapeutiskt.

Känner att jag saknar handbollen. Har tappat mig själv litegrann sedan jag blev sjuk och aldrig kom tillbaka.. Så när jag mår bättre ska jag börja träna med gamla gänget. Sambon har lovat att vi ska försöka lösa det så jag kan träna iaf en gång i veckan med laget. Handboll är bättre än all terapi i världen. Sporten har alltid fungerat som min ventil förrut. Dags att ta tillbaka den!!

Så vad var det positiva med att jag till slut åkte in akut? Well, det var nog att jag vet att jag aldrig kommer göra om det. Om det inte är positivt nog? Det skiter jag i!! Denna blogg är min ventil om något, så här tänker jag fortsätta kräkas ut allt skit som behöver komma ut. Men i verkliga livet tänker jag försöka sluta prata så mycket om min sjukdom. Jag vill verkligen inte bli "tjejen med cancer". Vill heller inte att folk ska tycka synd om mig och prata med mig i den där klemande tonen. Det går mig nämligen fullkomligt på nerverna!! Hittills är det inte många som kört den stilen mot mig. Hoppas verkligen inte det kommer hända särskilt ofta i framtiden heller. Helst av allt vill jag att alla ska sluta ställa frågan jag lärt mig avsky: "hur mår du?". För det spelar liksom ingen roll. Nä jag mår inge vidare. Jag är ingen pokerspelare. Mår jag bra så ser och hör ni det bara genom att lyssna på min röst. Att fråga hur jag mår är artigt, men det skiter jag i om ni är. Var er själva bara! Vad det än är som jag lider av så smittas det inte. Ni behöver inte tassa omkring på tå omkring mig, jag är inte ömtålig. Behöver jag hjälp frågar jag efter det. Det enda som saknas mig är att folk faktiskt vågar prata om allt annat än sjukdom och elände. För jag har gjort slut med Rutger nu. Det får vara nog. Han ska inte få äga mig eller mitt liv. Rutger är inte värd mer uppmärksamhet än nödvändigt. Målsnöret är nära nu. Den 23:e maj får jag ett annat namn på Rutger och sedan kommer jag få den vård jag behöver. Och jag kommer bli frisk! Det finns inget som helst tvivel i mina tankar längre. Jag känner helt ärligt och fullt ut att det kommer att ordna sig. Det har varit och är en jobbig väg till mitt tillfrisknande, men vid detta årets slut är jag 100% säker på att jag kommer kunna glädjas och skåla åt min återvunna hälsa.