Jobbdagen gick snabbt. Att jobba halvtid känns som att jobba en tredjedel av en vanlig arbetsdag. Jag blev först nervös när jag var på väg till gynekologen. Även om storleken på förpackningen var skrattretande kändes det inte lika kul att vara på väg för att sätta in den där hormonstinna grejen. Speciellt som jag visste sedan tidigare att jag blir deprimerad av gulkroppshormon, speciellt som jag redan hade väldigt ont, speciellt som jag fått mer ont så fort de varit och rotat runt i min livmoder, speciellt som man helst ska ligga rätt i cykeln för att det ska göra mindre ont att sätta in en spiral (vilket är omöjligt att säga i mitt fall eftersom jag har PCO och Rutger), speciellt som ..

Min gynekolog hälsade mig välkommen redan i korridoren när hon gick förbi i ett annat ärende innan utsatt tid. Hon kallar mig hennes specialfall, hon är varm och omtänksam. När det blev min tur ville hon höra vad som hänt sedan sist jag var på hennes kontor då hon skickade hem mig med tredje sjukskrivningen i rad. Jag berättade. Skepsisen mot KS lös igenom, jag hymlade inte, hon förstod. Hon blev lite nervös när jag berättade varför jag var där. Hon förstod inte varför "de" på KS ville att hon skulle sätta in spiralen när det är "dem" som ordinerat spiralen (mot min vilja). Hon frågade om jag var redo. Jag svarade att det borde vara omöjligt att ha så mycket ondare än vad jag redan hade så jag var väl så redo jag bara kunde vara. Jag hade fel.

Mottagningen är liten så det kunde nog tyvärr inte undgå någon därute i väntrummet längre ner i korridoren hur jag skrek medan de satte in den där onda spiralen. För fy fan vad ont det gjorde! Utöver den värk jag redan tagit två citodon mot så fick jag dessutom värsta möjliga mensvärk och en annan slags värk så ond att den inte ens går att beskriva med ord. Så jag skrek. Rakt ut. När jag såg de oroliga blickarna från min omtänksamma gynekolog försökte jag hålla igen. Illamåendet kom krypande och andningen övergick i hyperventilation. De lugnade mig, satte sprialen på plats, ytterligare skrik och sedan skulle det vara slut, men det onda vägrade ta slut. Var nära att svimma av smärta och den häftiga andningen. Det blödde, jag fick några extra Alvedon och saft för att få tillbaka färgen i mitt ansikte. Min kära omtänksamma gynekolog var nu också arg på KS, som fått henne att göra detta mot mig.

- Jag är ledsen! Kändes som att jag våldförde mig på dig. Som ett övergrepp.

Hon sa det två gånger. Jag svarade inte, hade så ont och visste inte vad jag skulle säga, men tänkte att "ja, ungefär så".

- Du är så tapper!

- Jag känner mig inte ett dugg tapper, svarade jag, som ligger här och vrålar.

Efter att ha vilat lite i väntrummet gick jag därifrån i "morfar-speed" och ringde mamma för att avrapportera. Mamma började gråta.. Lite senare fick jag veta att hon fått panikångestkänningar på jobbbet. Stress. Mitt fel. Jag bad henne sluta oroa sig. Det kommer ordna sig! Det är min magkänsla. Det kommer bli bra. Bara jag får en diagnos. Så jag håller andan och håller ut och hoppas att jag snart kommer sluta ha ont. För efter att oroa ihjäl mina anhöriga är faktiskt värken det allra värsta i detta nu.