Någon hade återigen försökt nå mig från dolt nummer. Nu vet jag ju att det betyder att det antingen är från KS eller från Försäkringskassan. Obra vilket som, speciellt är jag inte bett dem ringa upp mig. Idag hade de iaf lämnat ett meddelande. KS. Oskön känsla i magen. Ringde upp och fick svar på fjärde försöket.

"Ja det har blivit lite andra planer.. Personen som skulle titta på dina prover hann inte göra det, så nu ska vi skicka dina prover till Boston så han får titta på dem där. Så vi kommer inte ha något nytt att säga till dig förrän om tidigast 2 månader då han hunnit titta på dina prover."

Tror jag skrek: 2 månader?? Är ni helt dumma i huvudet tänkte jag. Frågade: Ska jag behöva vänta i ytterligare TVÅ månadet innan ni kanske kan ställa en diagnos?? Jag klarar inte det! Förstår ni inte vad ni utsätter mig för? Jag håller på att bli galen på det här. Riktigt jävla galen! För mig är 2 månader oacceptabelt. Oacceptabelt!

Tystnad.

"Så då vill du kanske träffa läkaren imorgon ändå, som tidigare planerat?"

JA!!! svarade jag förbannat. Eller menar du att jag ska gå utan sjukskrivning, utan någon plan för min värk på 2 månader? Utan några kontroller, utan några svar??

Tystnad.

"Men då meddelar jag läkaren att du väljer att behålla tiden imorgon."

Återigen lade sig besvikelsen och chocken som en tung klump i magen. Ville bara skrika. Tårarna rullade, ångesten täppte till bröstet. Ilskan fick mig att skaka. Seriöst. Får det gå till så här? Får man behandla en patient på det här sättet? Hopplösheten jag känner är total. Förtroendet för svensk läkarvård är lika med noll. All frustration kom ut i tårar och jag kröp ihop till en boll där i soffan. När tårarna tagit slut kröp jag till sängen. Helt utmattad. Textade mamma. Orkar inte mer nu, du får komma hit. Slumrade till med vovvens nos mot min. Snart finns inga reserver att ta av. Måste få hjälp att hitta ut ur denna dimma, innan jag helt gått vilse. Det måste de ju iaf fan kunna hjälpa mig med!?!