Värken är tillbaka med full kraft. Igår när vi kröp i säng började det göra så ont att det tog luften ur mig. Tänkte att om det fortsätter så måste jag åka in akut. Men vilken akutmottagning ska jag till i så fall? Närmsta eller ska jag åka till KS i Solna där de har mina journaler. Eller det kanske inte spelar så stor roll med dagens sammanhållna journalföring? Och hur skulle jag ta mig dit? I taxi eller skulle jag ringa en ambulans? Ju mer jag tänkte på det ju mer svårtillgängligt kändes det. Kanske är det min enorma ovilja att åka in akut. För finns det något värre i vårdköernas Sverige? Klart det finns grader i helvetet, men att åka in till akuten och sitta eller ligga där bortglömd bland knarkare, folk som spyr och skriker ut sin smärta, det är fan bland det mest otrevliga jag vet. Därför har jag en högt satt smärtgräns för när jag behöver åka in akut. Denna har gjort att jag alltid tagits in inom 30 minuter, oftast med en gång. Oftast med en morfinspruta i ryggen innan de ens kan undersöka en. För när man har så ont att man knappt kan andas då behöver man oftast inte vänta så länge på att få träffa en läkare. Men just med den här värken jag har nu så går den över efter en stund. Det gjorde den även inatt. Jag somnade någonstans mitt i mina plågor.

När jag pratade med min kontaktsköterska senast. Mest för att kolla om de kunde skriva ut mer smärtstillande eftersom jag hade tagit slut på en förpackning. Det löste sig snabbt med receptet och hon sa att fortsätter jag ha ont så finns det helt klart skäl till att lägga in mig. Att gör det så ont att jag knappt kan andas igen så ska jag åka in. Hon har insett att jag inte fejkar eller att min hjärna spelar mig spratt bara för att jag har fått cancerbesked. Jag pratade nämligen med henne en utav de smärtfria dagarna efter antibiotikakurerna och hon kunde höra skillnaden på min röst. Att jag inte pratade lika ansträngt som jag gör när jag har ont. Det var ju iaf skickligt gjort av henne att kunna höra sådana nyanser, inte alla som kan göra det. Speciellt inte när man bara pratat med varann ett fåtal gånger per telefon. Men nja, att frivilligt lägga in mig på sjukan krävs det mycket för. Jag försöker stå ut tills jag ska träffa tumör specialisten nästa torsdag. Då hoppas jag återigen på klarare besked och ett operationsdatum. Men med min "tur" så kommer de väl med någon annan gubben-i-lådan diagnos.. Vi skämtade faktiskt om att jag borde få träffa en verklighetens Dr House igår på lunchen med kollegorna. Och tragiskt nog skulle jag faktiskt behöva en sådan. Det skulle nog vara enda anledningen som skulle göra att jag la in mig frivilligt.

Var och besökte min arbetsplats idag. Den såg ut som den gjorde innan jag gick hem. Själv känner jag mig inte alls som den person som gick hem. Rensade min inkorg och efter 40 minuter var jag helt såsig i huvudet och ögonlocken gick knappt att hålla öppna. Efter 40 minuter!! Inte i högform direkt.. Men trevligt var det att träffa närmsta kollegan, äta lite lunch och få klart med sjukskrivningspapprena. Det blev några koppar kaffe, lite "rastprat" och en del kramar också. Helt klart trevligt på alla sätt. Men jag påminns just nu ständigt om hur trött jag blir av nästan ingenting. Kommer behöva sova ikapp. Igen.

Andra positiva saker just nu är att jag håller på att samla ihop alla intyg och andra bevis vi behöver för att skriva papper om lägenhetsbyte. Mest energikrävande är det dock att försöka ställa in sig på en ny flytt. Och med en sådan behöver vi även skaffa ny dog walker till Nelson. Men om bytet går igenom blir det först flytt i aug/sep, så vi har tid på oss. Har redan fått svar från en ung tjej som jag ska träffa nästa vecka för en promenad. Hon har också en vovve, så vi får hoppas våra vovvar gillar varann och att tjejen verkar seriös och pålitlig. Annars har vi som sagt tid på oss den här gången, så det borde gå vägen. Mina tankar upptas också av inredningsidéer. Har massor med saker jiag skulle vilja göra med nya lyan om den blir vår. För det är ju just det. OM den blir vår. Det är svårt att få igenom ett triangelbyte och det är lätt att hjärnan flyttar in, innan bytet blivit godkänt. Så jag ska försöka att hålla tillbaka känslorna. Mest gnagande känslan är dock att jag inte är klar med lägenheten vi bott i sedan i oktober. Jag flyttade hit med drömmar om att få uppfostra ett barn i vårt extrarum. Så det kommer vara med blandade känslor jag kommer flytta härifrån. Framförallt kommer tankarna på kartongerna med barnböcker och andra barndomsminnen som mina barn skulle få ärva tillbaka. Ska jag spara dem? Ska jag ge bort dem? Ska jag gömma dem i förrådet och låta hoppet leva? Lite som att välja att frysa ned mina ägg. Det är ren sci-fi att tro att de någonsin kommer bli till mina barn. Men i riksdagen diskuteras surrogatmödraskap. Jag invaggas i alla fall i en tro att hoppet lever. För trots de låga oddsen så finns det iaf hopp. Hade jag förlitat mig på oddsen så hade jag inte suttit i situationen som jag gör idag. Oddsen för att jag har Rutger är 0,0000001.. % Och det visar ju att allt går att "lyckas" med.