Känns otäckt och läskigt, men har jag kommit fram till ett beslut?? Jag har vägt alla fakta mot varann och försökt tänka logiskt istället för att gå på känsla. Det jag vet är att oavsett vad det är för sjukdom jag har så är den inge trevlig och hur jag än gör, kommer alla vägar bära till operation. De två läkarna som sett sjukdomen med egna ögon har båda varit övertygade om att det är elakartad livmoderkroppscancer. Båda har lång erfarenhet och båda rekommenderade starkt operation. Tumör specialisten jag fick träffa sa även att jag uppskattningsvis kan ha sjukdomen i 5-10 år innan det definitivt är utvecklad cancer. Tillsammans med samma läkare kom vi även fram till att jag nog redan haft sjukdomen i ca 5 år. Dessutom har jag ont, och även om det inte kan sägas med säkerhet vad värken beror på så tror de att det är en kombination av det jag har och den 4 cm stora cystan samt de infektioner jag verkar få av vävnadsproverna de tvingas ta. Att jag inte är gjord för att leva i ovetenskap eller för att ta de där proverna med jämna mellanrum talar också sitt klara språk. Operation. Men är jag verkligen redo för ett beslut??

Satt och tittade på NCIS härom kvällen. Gibbs som är en av huvudkaraktärerna drömde tillbaka till en svunnen tid när han sjöng för sin dotter. Hur hon tittade på honom med stora ögon hur hennes små knubbiga händer sträckte sig efter honom. Kärlek. Och det gjorde så ont att tårarna rullade. För jag kommer förmodligen aldrig få känna den kärleken. Aldrig få känna något annat än elaka celler växa i min mage. Aldrig få känna bandet till ett barn. Så skulle jag känna efter så skulle beslutet bli ett helt annat. Men jag kan inte fortsätta leva såhär som det är nu. Det är iaf det hjärnan försöker intala hjärtat. Kommer de två någonsin komma överens?? Kommer jag någonsin att komma fram till ett beslut som jag kan leva med??

Idag fyller vår älskade vovve 1 år. För några nätter sedan flyttade han hemifrån. Sambon gick upp tidigt för att förbereda sig för jobbet. Nelson var inte någonstans där han brukar vara. Han var inte i vår säng, inte under sängen, inte i soffan eller i hallen. Sambon blev konfunderad, vart i hela friden höll han egentligen hus. Då hörde han små tassar komma klickande över parketten och de kom från gästrummet. Han hade legat och sovit på den nybäddade gästsängen. Han hade flyttat hemifrån helt enkelt. Så vår lilla kille har blivit stor.

Vilket lyckokast det var att besluta oss för att skaffa honom. Vi har fått ett år av kärlek från ett litet lurvigt knytte som litar till oss till 200%. Vi har vuxit som människor med det ansvar det innebär att ta hand om en levande varelse som litar på en för sin överlevnad. Och som vi älskar vårt svarta lilla monster!!

Nu när vi inte kommer kunna få barn är det ett extra lyckosamt val vi gjorde för ett år sedan. För bättre sällskap än Nelson får man leta efter när man är sjuk och ynklig och ligger hemma och har ont. Visst igår var han en liten terror, men mestadels av tiden är han fullkomligt fantastisk. Idag får han lite extra gos och så kommer han få något mumsigt ben och en leverpastejtårta till kvällen.

Grattis älskade Nelson!!