När inte ens läkarna kan säga vad sjukdomen jag har heter så borde jag få namnge eländet. Idén kom när jag pratade med Doran. Hon ville ha något att kalla skiten för, så man kan vara arg på den. På riktigt. Det ligger nog något i det. För det skulle ge mig något att kunna tilltala, att skälla ut som om den vore en person, att säga upp bekantskapen med, att begrava och sörja, att nämna utan en massa omskrivningar och krusiduller.

Jag brukar vara bra på att hitta på namn, men det har stått helt stilla med fantasin. Kanske speglar min mentala status just nu. Det står liksom stilla i väntan på det stora beslutet. Så jag tänkte att det mesta går ju att googla och då fick jag helt plötsligt lite inspiration. Jag hittade följande: Ragnar-Lena, Bengt-Roland, Agda och Rutger. Jag gillar verkligen inte dubbelnamn men både Agda och Rutger har en kraft i sig. Men eftersom jag är helt okapabel att fatta beslut just nu så tänkte jag nyttja sidans funktioner och starta en liten omröstning för mina få men trogna läsare. Rösta på det namn ni tycker att jag ska namnge eländet. Har jag missat något riktigt hemskt namn som skulle kunna tänkas passa så får ni gärna komma med förslag. Du hittar omröstningen i högermenyn. Seså rösta nu!!

Funderar allt mer på beslutet. På vad läkaren sa senast jag var på KS. Du får bestämma själv. Vi är villiga att göra allt det du vill. Men genom att göra så, svär de också sig fria från ansvar? Om jag väljer operation och det sedan visar sig vara något annat än cancer, så kan de bara säga att du fick välja själv. Om jag väljer att vänta med operation och det sedan visar sig vara cancer som då hunnit sprida sig, så kan de bara säga att du fick välja själv. När en tumör specialist frågar en vad man själv tror att man är för sjuk, hur stort förtroende ger det? Men faktum kvarstår. Jag måste ta ett beslut, trots att jag inte har någon läkarutbildning eller är specialist på cancer. Jag måste stå för det beslutet, trots att jag inte vet vad som är rätt eller fel eftersom jag inte är utbildad patolog. Jag måste leva med mitt beslut oavsett vad som händer framöver, utan möjlighet att ändra på det beslut jag tvingas göra nu. Helst ska jag kunna leva med mitt beslut utan ånger eller skuld. Visst kan jag låta mig själv sörja i ömma stunder, men känslor av ånger eller skuld skulle förgöra mig tror jag. Så nu sitter jag här. Inte närmre något beslut, men med tankar på vad sjukvården dumpat över på mig. Som redan är i en jävlig situation. Och jag är arg. Tycker jag har rätt att vara det. Hjärtat säger att jag ska vänta med operation. Hjärnan säger att jag ska operera mig. Hjärnan resonerar med hjärtat. Vill förlika, men förhandlingarna har strandat. Förhandlingsbordet är tomt. Det finns inga fakta att gå på. Ingen statistik. Inga expertutlåtanden som visar möjlig riktning. Parterna har valt att vänta med vidare förhandlingar..

Sov länge igår. Solen lyste upp morgonen. Jag masade mig upp och gjorde kaffe, med kanel. Lite extra lyx i vardagen när man går på diet är aldrig fel. Sambon skulle gå ut med Nelson på morgonpromenad och vi planerade dagen medan sambon tog på sig kläder. Träning, långpromenad och lunch skulle vi nog hinna med innan sambon klev på sitt sena skift. Så kom jag på vilken datum det var och en ond föraning sög till i magen. Sprang till köksbordet för att titta på kallelsen. 2 april kl 10:30. Jag tittade på klockan, den var 10:09. Panik!!

Ringde en taxi. Stoppade ner kallelse och plånbok i väskan, drog på mig ytterkläderna och skyndade iväg med sambon och vovven som hissällskap. Ringde sjukhuset så fort mottagningen kom tillbaka utanför porten och hoppade in i taxin precis som jag fått svar i telefon. Förklarade att jag blir "några" minuter sen. Hur lång tid tar det till Huddinge? Äh, det ordnar sig! Jag la på, taxin var redan på väg. Chauffören var trevlig och pratglad. Berättade vilken ingång jag skulle till. Han blev nyfiken. Fertilitetskliniken? Ja. Är det svårt att få komma dit och få hjälp? Nej, inte när man har cancer sa jag lite skämtsamt. Han bad om ursäkt för sin nyfikenhet och bjöd tillbaka. Han och hans fru hade inte lyckats få några barn, alla de kände hade barn och det förväntades att man skulle ha en hel hög med barn när man är från Tunisien tydligen. Samtalet var öppenhjärtligt och trevligt och han försökte få mig att varva ner. Det är ju hemskt att stressa det första man gör på morgonen! Det har han ju rätt i. Så samtalet fortsatte in på världens förändrade väder och för eller mot växthuseffekten. Han berättade att han kört en proffesor som sysslade med miljöfrågor och sa att han inte alls trodde på någon växthuseffekt. Det fanns inte tillräckligt med belägg för det, men om man sa sig forska i ämnet fanns mycket pengar att hämta. Proffesorn trodde således inte alls på nån växthuseffekt, bara på att pengar kan förvränga forskningen. Intressant och provocerande och helt plötsligt var vi framme. 10:37. Jag tackade för den trevliga åkturen, betalade och sprang in.

Ingen kö i kassan. Jag visade högkostnadskortet och fick slå mig ner i väntrummet bland alla förväntansfulla par. Jag var den enda som var där själv. Som tur var behövde jag bara sitta ner i någon minut innan en jätterar läkarstudent kom och ropade upp mitt namn. Den kvinnliga läkaren som tog emot mig på rummet jag blev hänvisad till hade tjock yvigt mörkt hår och var genomförkyld. Ursäktade sig och ville inte ta i hand. Frågade om jag ville att hon bar munskydd och jag sa till min förvåning ja. Jag äter ju faktiskt två antibitotikakurer och har varit hemma ett tag nu så jag har inget immunförsvar alls just nu. Inte i vanliga fall heller, men ännu mindre nu. Så pratade vi om min diagnos och osäkerheten i vad som kommer hända med mig framöver eftersom cancerexperterna är oeniga. Vi pratade om vad de kan hjälpa mig med på fertilitetskliniken och jag fick veta flera saker av vikt för mig. Jag kan inte få någon hormonbehandling som gör att mina ägg mognar innan de plockar ut dem. Jag kan därför heller inte få någon hormonbehandling (vilket tydligen patienter med förstadie till cancer får) som kan lindra cancertillväxten. Detta eftersom de inte vet exakt vad jag har för stadie av cancer. För är det redan cancer så eldar man på cancertillväxten med hormoner istället för att hämma tillväxten eller spridningen. Det positiva är att jag har PCO så det borde innebära att jag har en massa ägg. Läkaren med det yviga håret hade svårt att se mig i ögonen, men läkarstudenten hade inget problem med det så vi fick bra kontakt. Vidare fick jag reda på att det finns teoretiskt hopp för mig att få biologiska barn. Forskningen går framåt. I södra Sverige har de till exempel framgångrikt transplanterat tre kvinnor med donerade livmödrar. Hur coolt är inte det!?! Har aldrig hört något om det tidigare. Dessutom diskuteras surrogatmödraskap i riksdagen så det kanske kommer bli möjligt för mig att bli mamma. Teoretiskt iaf. Läkaren var noga med att ge mig hopp men samtidigt understryka att det är lite science fiction. Det viktigaste jag fick reda på var dock att jag har en 4 cm stor cysta på min vänstra äggstock. Kan vara den som gör att jag har ont och känner obehag. Så en infektion, en stor cysta och cancer. Inte så konstigt att jag har ont då kanske..

Fick skriva på några papper och så tog de lite blod av mig. Sen fick jag åka hem. Trött och sliten, men på gott humör.