Bestämde mig för att ta ett bad idag. Har ju inte fått göra det i långa perioder de senaste månaderna pga infektionsrisken. Om det nu är en kraftig infektion som jag har, så har det ju knappast hjälpt att avvara badandet ändå. Jag kan oftast inte ligga länge i ett bad, med den lilla dampungen inom mig, men idag gick det bättre. Det frasade härligt av allt talldoftande skum när jag kröp ner och det tog inte många minuter förrän all smärta försvann. Så nu har jag äntligen hittat ett sätt att bli helt smärtfri för en stund. Två värktabletter och varmt vatten = gudomligt avslappnande. Vet inte om det var kombinationen eller om det var för att jag för första gången på länge inte kände någon smärta, och att det var därför jag verkligen kunde känna hur kroppen slappnade av. Har inte förstått hur spänd jag varit innan, förrän jag kunde känna hur en avslappnad kropp känns. En smärtfri kropp. Helt galet skönt. Och helt klart var det säkert därför jag kunde ligga kvar så länge att händerna såg ut som två tvättsvampar. Efter en stund kom sambon och satte sig på en stol bredvid karet för att hålla mig sällskap och vovven stod lyckligt och slickade i sig skum. Vi hade balkongdörren på vid gavel och den friska luften förhindrade mig från att bli mosig eller illamående av värmen. Helt klart kategorin: Underbara bad! Börjar förstå varför sambon kämpade för ett badkar..

Vaknade som vanligt när solen gick upp. Värken i magen fick mig nästan ur sängen, men tre timmars sömn och starka värktabletter gjorde mig trög i både tanke och rörelse och tur var väl det. Någon minut senare hoppade vovven upp i sängen och lader sig nos mot svans tätt intill mina ben. Jag vände på mig och drog vovven intill mig. Han slappnade av och gosade nöjt in sitt valpmjuka huvud under min haka och somnade sedan snabbt i en halvsnarkning. Ett tag trodde jag att jag skulle behöva bryta denna mysiga goshög för att gå upp och ta värkmedicin, men vovvens varma kropp intill min värkande och ömma mage gjorde susen. Jag somnade om, vaknade några gånger, men lcykades snabbt återvända till drömvärlden. Så hör jag helt plötsligt sambon sjunga. "Ja må du leva, jag må du leva, ja må du leva ut i hundrade år..". En bricka med frukost och en present inslagen i plastpåsen den köptes i. Men det gör inget, det är tanken som räknas och idag ska jag bara njuta. Vilken härlig start på denna påskafton!!

Idag var det 33 år sedan som jag såg dagens ljus på Sabbatsbergs sjukhus. Samma sjukhus där jag fick mitt första cancerbesked. Ironiskt sammanträffande. Kanske ett tecken för mig att tolka, eller kanske är det bara just ett sammanträffande.

Jag tänker fira i stillhet. Det är ingen fest att vara sjuk, så sambon och jag ska lyxa till det litegrann med en god köttbit. Tror att sambon är ganska nöjd med sin present till mig, för efter tolvslaget tyckte han att vi skulle fira mig bums. Så brukar det iofs vara, han är ivrig att fira mig och jag drog som vanligt i handbromsen. Om jag får önska mig något till min födelsedag så är det att jag får behålla maten imorgon. Kanske inte går att slå in i fint papper och snören, men det är vad jag önskar av dagen i stort.

Slås av tanken att det förmodligen är sista födelsedagen med alla mina organ. Kanske borde firas extra mycket egentligen? Apropå det så kom jag helt osökt att tänka på förra helgen när vi provade ett nytt rödvin. När vi enligt schweizisk tradition skålade in första klunken så sa sambon; "Skål för hela dig! Eller ja alltså skål för allt utom cancern. Den förtjänar ju ingen skål". Allt är relativt som Einstein sa haha.. Så när jag vaknar lite senare idag så ska jag ge mig själv i present att inte grubbla. Jag ska ägna min tid till mina två kärlekar här hemma. Leva helt i nuet. Så grattis för fan!!